1 És mikor mindezeket a beszédeket elvégezte vala Jézus, monda az õ tanítványainak:

2 Tudjátok, hogy két nap mulva a husvétnak ünnepe lészen, és az embernek Fia elárultatik, hogy megfeszíttessék.

3 Akkor egybegyûlének a fõpapok, az írástudók és a nép vénei a fõpap házába, a kit Kajafásnak hívtak,

4 És tanácsot tartának, hogy Jézust álnoksággal megfogják és megöljék.

5 De azt mondják vala: Ne az ünnepen: hogy zendülés ne legyen a nép között.

6 És mikor Jézus Bethániában, a poklos Simon házánál vala,

7 Méne õ hozzá egy asszony, a kinél vala drága kenetnek alabástrom szelenczéje, és az õ fejére tölté, a mint az asztalnál ül vala.

8 Látván pedig ezt az õ tanítványai, bosszankodának, mondván: Mire való ez a tékozlás?

9 Mert eladhatták volna ezt a kenetet nagy áron, és adhatták volna a szegényeknek.

10 Mikor pedig ezt eszébe vette Jézus, monda nékik: Miért bántjátok ezt az asszonyt? hiszen jó dolgot cselekedett én velem.

11 Mert a szegények mindenkor veletek lesznek, de én nem leszek mindenkor veletek.

12 Mert hogy õ ezt a kenetet testemre töltötte, az én temetésemre nézve cselekedte azt.

13 Bizony mondom néktek: Valahol az egész világon prédikáltatik az evangyéliom, a mit ez én velem cselekedék, az is hirdettetik az õ emlékezetére.

14 Akkor a tizenkettõ közül egy, a kit Iskariótes Júdásnak hívtak, a fõpapokhoz menvén,

15 Monda: Mit akartok nékem adni, és én kezetekbe adom õt? Azok pedig rendelének néki harmincz ezüst pénzt.

16 És ettõl fogva alkalmat keres vala, hogy elárulja õt.

17 A kovásztalan kenyerek elsõ napján pedig Jézushoz menének a tanítványok, mondván: Hol akarod, hogy megkészítsük néked ételedre a husvéti bárányt?

18 Õ pedig monda: Menjetek el a városba ama bizonyos emberhez, és ezt mondjátok néki: A Mester üzeni: Az én idõm közel van; nálad tartom meg a husvétot tanítványaimmal.

19 És úgy cselekedének a tanítványok, a mint Jézus parancsolta vala nékik; és elkészíték a husvéti bárányt.

20 Mikor pedig beestveledék, letelepszik vala a tizenkettõvel,

21 És a mikor esznek vala, monda: Bizony mondom néktek, ti közületek egy elárul engem.

22 És felettébb megszomorodva, kezdék mindannyian mondani néki: Én vagyok-é az, Uram?

23 Õ pedig felelvén, monda: A ki velem együtt mártja kezét a tálba, az árul el engem.

24 Az embernek Fia jóllehet elmegyen, a mint meg van írva felõle, de jaj annak az embernek, a ki az embernek Fiát elárulja; jobb volna annak az embernek, ha nem született volna.

25 Megszólalván Júdás is, a ki elárulja vala õt, monda: Én vagyok-é az, Mester? Monda néki: Te mondád.

26 Mikor pedig evének, vevé Jézus a kenyeret és hálákat adván, megtöré és adá a tanítványoknak, és monda: Vegyétek, egyétek; ez az én testem.

27 És vevén a poharat és hálákat adván, adá azoknak, ezt mondván: Igyatok ebbõl mindnyájan;

28 Mert ez az én vérem, az új szövetségnek vére, a mely sokakért kiontatik bûnöknek bocsánatára.

1 När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar:

2 »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»

3 Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,

4 och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.

5 Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»

6 Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,

7 framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords.

8 Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför skulle detta förspillas?

9 Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.»

10 När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.

11 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.

12 När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning.

13 Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

14 Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna

15 och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar.

16 Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom.

17 Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?»

18 Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag hålla påskhögtid med mina lärjungar.'»

19 Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.

20 När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv.

21 Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.»

22 Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter annan: »Icke är det väl jag, Herre?»

23 Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han skall förråda mig.

24 Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.»

25 Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: »Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv sagt det.»

26 Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är min lekamen.»

27 Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: »Dricken härav alla;

28 ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.