1 Mikor leszállott vala a hegyrõl, nagy sokaság követé õt.

2 És ímé eljövén egy bélpoklos, leborula elõtte, mondván: Uram, ha akarod, megtisztíthatsz engem.

3 És kinyújtván kezét, megilleté õt Jézus, mondván: Akarom, tisztulj meg. És azonnal eltisztult annak poklossága.

4 És monda néki Jézus: Meglásd, senkinek se szólj. Hanem eredj, mutasd meg magadat a papnak, és vidd fel az ajándékot, a melyet Mózes rendelt, bizonyságul nékik.

5 Mikor pedig beméne Jézus Kapernaumba, egy százados méne hozzá, kérvén õt,

6 És ezt mondván: Uram, az én szolgám otthon gutaütötten fekszik, és nagy kínokat szenved.

7 És monda néki Jézus: Elmegyek és meggyógyítom õt.

8 És felelvén a százados, monda: Uram, nem vagyok méltó, hogy az én hajlékomba jõjj; hanem csak szólj egy szót, és meggyógyul az én szolgám.

9 Mert én is hatalmasság alá vetett ember vagyok, és vannak alattam vitézek; és mondom egyiknek: Eredj el, és elmegy; és a másiknak: Jöszte, és eljõ; és az én szolgámnak: Tedd ezt, és megteszi.

10 Jézus pedig, a mikor ezt hallá, elcsodálkozék, és monda az õt követõknek: Bizony mondom néktek, még az Izráelben sem találtam ilyen nagy hitet.

11 De mondom néktek, hogy sokan eljõnek napkeletrõl és napnyugatról, és letelepednek Ábrahámmal, Izsákkal és Jákóbbal a mennyek országában:

12 Ez ország fiai pedig kivettetnek a külsõ sötétségre; holott lészen sírás és fogaknak csikorgatása.

13 És monda Jézus a századosnak: Eredj el, és legyen néked a te hited szerint. És meggyógyult annak szolgája abban az órában.

14 És bemenvén Jézus a Péter házába, látá, hogy annak napa fekszik és lázas.

15 És illeté annak kezét, és elhagyta õt a láz; és fölkele, és szolgála nékik.

16 Az est beálltával pedig vivének hozzá sok ördöngõst, és egy szóval kiûzé a tisztátalan lelkeket, és meggyógyít vala minden beteget;

17 Hogy beteljesedjék, a mit Ésaiás próféta mondott, így szólván: Õ vette el a mi erõtlenségünket, és õ hordozta a mi betegségünket.

18 Látván pedig Jézus a nagy sokaságot maga körül, parancsolá, hogy menjenek a túlsó partra.

19 És hozzámenvén egy írástudó, monda néki: Mester, követlek téged, akárhova mégy.

20 És monda néki Jézus: A rókáknak vagyon barlangjok és az égi madaraknak fészkük; de az ember Fiának nincs hová fejét lehajtani.

21 Egy másik pedig az õ tanítványai közül monda néki: Uram, engedd meg nékem, hogy elõbb elmenjek és eltemessem az én atyámat.

22 Jézus pedig monda néki: Kövess engem, és hagyd, hogy a halottak temessék el az õ halottaikat.

23 És mikor a hajóra szállt vala, követék õt az õ tanítványai.

24 És ímé nagy háborgás lõn a tengeren, annyira, hogy a hajót elborítják vala a hullámok; õ pedig aluszik vala.

25 És az õ tanítványai hozzámenvén, felkölték õt, mondván: Uram, ments meg minket; mert elveszünk.

26 És monda nékik: Mit féltek, óh kicsinyhitûek? Ekkor fölkelvén, megdorgálá a szeleket és a tengert, és lõn nagy csendesség.

27 Az emberek pedig elcsodálkozának, mondván: Kicsoda ez, hogy mind a szelek, mind a tenger engednek néki.

28 És a mikor eljutott vala a túlsó partra, a Gadarénusok tartományába, két ördöngõs ment eléje, a sírboltokból kijövén, igen kegyetlenek, annyira, hogy senki sem mer vala elmenni azon az úton.

29 És ímé kiáltának mondván: Mi közünk te veled Jézus, Istennek fia? Azért jöttél ide, hogy idõ elõtt meggyötörj minket?

30 Tõlük távol pedig egy nagy disznónyáj legelészik vala.

31 Az ördögök pedig kérik vala õt mondván: Ha kiûzesz minket, engedd meg nékünk, hogy ama disznónyájba mehessünk!

32 És monda nékik: Menjetek. Azok pedig kimenvén, menének a disznónyájba: és ímé az egész disznónyáj a meredekrõl a tengerbe rohana, és oda vesze a vízben.

33 A pásztorok pedig elfutának, és bemenvén a városba hírré adának mindent, azokat is, a mik az ördöngõsökkel történtek vala.

34 És ímé az egész város kiméne Jézus elébe; és mihelyt meglátták, kérék õt, hogy távozzék az õ határukból.

1 Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.

2 Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»

3 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska.

4 Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»

5 När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram till honom och bad honom

6 och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider svårt.»

7 Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»

8 Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk.

9 Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»

10 När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.

11 Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket,

12 men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.»

13 Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk.

14 När Jesus sedan kom in i Petrus' hus, fick han se hans svärmoder ligga sjuk i feber.

15 Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon stod upp och betjänade honom.

16 Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och alla som voro sjuka botade han,

17 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: »Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han.»

18 Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle fara över till andra stranden.

19 Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag vill följa dig varthelst du går.»

20 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.»

21 Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»

22 Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava sina döda.»

23 Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom.

24 Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna slogo över båten; men han låg och sov.

25 Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss; vi förgås.»

26 Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?» Därefter stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt.

27 Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en, eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»

28 När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där. Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den vägen fram.

29 Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?»

30 Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.

31 Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut oss så låt oss fara in i svinhjorden.»

32 Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför branten ned i sjön och omkom i vattnet.

33 Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden, omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de besatta.

34 Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras område.