1 Gedenke, HErr, wie es uns gehet; schau und siehe an unsere Schmach!

2 Unser Erbe ist den Fremden zuteil worden und unsere Häuser den Ausländern.

3 Wir sind Waisen und haben keinen Vater; unsere Mütter sind wie Witwen.

4 Unser eigen Wasser müssen wir um Geld trinken; unser Holz muß man bezahlt bringen lassen.

5 Man treibt uns über Hals, und wenn wir schon müde sind, läßt man uns doch keine Ruhe.

6 Wir haben uns müssen Ägypten und Assur ergeben, auf daß wir doch Brot satt zu essen haben.

7 Unsere Väter haben gesündiget und sind nicht mehr vorhanden; und wir müssen ihre Missetat entgelten.

8 Knechte herrschen über uns, und ist niemand, der uns von ihrer Hand errette.

9 Wir müssen unser Brot mit Fahr unsers Lebens holen vor dem Schwert in der Wüste.

10 Unsere Haut ist verbrannt wie in einem Ofen vor dem greulichen Hunger.

11 Sie haben die Weiber zu Zion geschwächt und die Jungfrauen in den Städten Judas.

12 Die Fürsten sind von ihnen gehenket, und die Person der Alten hat man nicht geehret.

13 Die Jünglinge haben Mühlsteine müssen tragen und die Knaben über dem Holztragen straucheln.

14 Es sitzen die Alten nicht mehr unter dem Tor, und die Jünglinge treiben kein Saitenspiel mehr.

15 Unsers Herzens Freude hat ein Ende, unser Reigen ist in Wehklagen verkehret.

16 Die Krone unsers Haupts ist abgefallen. O wehe, daß wir so gesündiget haben!

17 Darum ist auch unser Herz betrübt, und unsere Augen sind finster worden

18 um des Berges Zions willen, daß er so wüst liegt, daß die Füchse darüberlaufen.

19 Aber du, HErr, der du ewiglich bleibest und dein Thron für und für,

20 warum willst du unser so gar vergessen und uns die Länge so gar verlassen?

21 Bringe uns, HErr, wieder zu dir, daß wir wieder heimkommen; verneue unsere Tage wie vor alters!

22 Denn du hast uns verworfen und bist allzusehr über uns erzürnet.

1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.

19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.

20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?

21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.

22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?