1 Und es hob an Elihu und sprach:

2 Hört, ihr Weisen, meine Rede, und ihr Verständigen, merkt auf mich!

3 Denn das Ohr prüft die Rede, und der Mund schmeckt die Speise.

4 Laßt uns ein Urteil finden, daß wir erkennen unter uns, was gut sei.

5 Denn Hiob hat gesagt: "Ich bin gerecht, und Gott weigert mir mein Recht;

6 ich muß lügen, ob ich wohl recht habe, und bin gequält von meinen Pfeilen, ob ich wohl nichts verschuldet habe."

7 Wer ist ein solcher Hiob, der da Spötterei trinkt wie Wasser

8 und auf dem Wege geht mit den Übeltätern und wandelt mit gottlosen Leuten?

9 Denn er hat gesagt: "Wenn jemand schon fromm ist, so gilt er doch nichts bei Gott."

10 Darum hört mir zu, ihr weisen Leute: Es sei ferne, daß Gott sollte gottlos handeln und der Allmächtige ungerecht;

11 sondern er vergilt dem Menschen, darnach er verdient hat, und trifft einen jeglichen nach seinem Tun.

12 Ohne Zweifel, Gott verdammt niemand mit Unrecht, und der Allmächtige beugt das Recht nicht.

13 Wer hat, was auf Erden ist, verordnet, und wer hat den ganzen Erdboden gesetzt?

14 So er nun an sich dächte, seinen Geist und Odem an sich zöge,

15 so würde alles Fleisch miteinander vergehen, und der Mensch würde wieder zu Staub werden.

16 Hast du nun Verstand, so höre das und merke auf die Stimme meiner Reden.

17 Kann auch, der das Recht haßt regieren? Oder willst du den, der gerecht und mächtig ist, verdammen?

18 Sollte einer zum König sagen: "Du heilloser Mann!" und zu den Fürsten: "Ihr Gottlosen!"?

19 Und er sieht nicht an die Person der Fürsten und kennt den Herrlichen nicht mehr als den Armen; denn sie sind alle seiner Hände Werk.

20 Plötzlich müssen die Leute sterben und zu Mitternacht erschrecken und vergehen; die Mächtigen werden weggenommen nicht durch Menschenhand.

21 Denn seine Augen sehen auf eines jeglichen Wege, und er schaut alle ihre Gänge.

22 Es ist keine Finsternis noch Dunkel, daß sich da möchten verbergen die Übeltäter.

23 Denn er darf auf den Menschen nicht erst lange achten, daß er vor Gott ins Gericht komme.

24 Er bringt die Stolzen um, ohne erst zu forschen, und stellt andere an ihre Statt:

25 darum daß er kennt ihre Werke und kehrt sie um des Nachts, daß sie zerschlagen werden.

26 Er straft sie ab wie die Gottlosen an einem Ort, da man es sieht:

27 darum daß sie von ihm weggewichen sind und verstanden seiner Wege keinen,

28 daß das Schreien der Armen mußte vor ihn kommen und er das Schreien der Elenden hörte.

29 Wenn er Frieden gibt, wer will verdammen? und wenn er das Antlitz verbirgt, wer will ihn schauen unter den Völkern und Leuten allzumal?

30 Denn er läßt nicht über sie regieren einen Heuchler, das Volk zu drängen.

31 Denn zu Gott muß man sagen: "Ich habe gebüßt, ich will nicht übel tun.

32 Habe ich's nicht getroffen, so lehre du mich's besser; habe ich Unrecht gehandelt, ich will's nicht mehr tun."

33 Soll er nach deinem Sinn vergelten? Denn du verwirfst alles; du hast zu wählen, und nicht ich. Weißt du nun was, so sage an.

34 Verständige Leute werden zu mir sagen und ein weiser Mann, der mir zuhört:

35 "Hiob redet mit Unverstand, und seine Worte sind nicht klug."

36 O, daß Hiob versucht würde bis ans Ende! darum daß er sich zu ungerechten Leuten kehrt.

37 Denn er hat über seine Sünde noch gelästert; er treibt Spott unter uns und macht seiner Reden viel wider Gott.

1 Och Elihu tog till orda och sade:

2 Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig.

3 Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta.

4 Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

5 Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt.

6 Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

7 Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,

8 han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor.

9 Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

10 Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!

11 Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.

12 Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

13 Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?

14 Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,

15 då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

16 Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna.

17 Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?

18 Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

19 Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

20 I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

21 Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han.

22 Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.

23 Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom.

24 Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

25 Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.

26 Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn,

27 eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar.

28 De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

29 Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man,

30 när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

31 Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit.

32 Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

33 Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

34 Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig:

35 »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

36 Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.

37 Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.