1 Une bonne réputation vaut mieux que le bon parfum; et le jour de la mort, que le jour de la naissance.

2 Mieux vaut aller dans une maison de deuil, que d'aller dans une maison de festin; car là est la fin de tout homme, et celui qui vit met cela dans son cœur.

3 Mieux vaut la tristesse que le rire; car, par la tristesse du visage, le cœur devient joyeux.

4 Le cœur des sages est dans la maison de deuil; mais le cœur des insensés est dans la maison de joie.

5 Mieux vaux entendre la répréhension du sage, que d'entendre la chanson des insensés.

6 Car tel qu'est le bruit des épines sous la chaudière, tel est le rire de l'insensé. Cela aussi est une vanité.

7 Certainement l'oppression peut faire perdre le sens au sage; et le présent corrompt le cœur.

8 Mieux vaut la fin d'une chose que son commencement; mieux vaut un esprit patient qu'un esprit hautain.

9 Ne te hâte point dans ton esprit de t'irriter; car l'irritation repose dans le sein des insensés.

10 Ne dis point: D'où vient que les jours passés étaient meilleurs que ceux-ci? Car ce n'est point par sagesse que tu t'enquiers de cela.

11 La sagesse est aussi bonne qu'un héritage; elle est un avantage pour ceux qui voient le soleil.

12 Car on est à couvert à l'ombre de la sagesse et à l'ombre de l'argent; mais la science a cet avantage, que la sagesse fait vivre celui qui la possède.

13 Regarde l'œuvre de Dieu; car qui peut redresser ce qu'il aura courbé?

14 Au jour de la prospérité, sois joyeux; et au jour de l'adversité, prends-y garde; aussi Dieu a fait l'un comme l'autre, afin que l'homme ne trouve rien de ce qui sera après lui.

15 J'ai vu tout ceci pendant les jours de ma vanité. Il y a tel juste qui périt dans sa justice, et il y a tel méchant qui prolonge ses jours dans sa méchanceté.

16 Ne sois pas juste à l'excès, et ne te fais pas trop sage; pourquoi te perdrais-tu?

17 Ne sois pas méchant à l'excès, et ne sois point insensé; pourquoi mourrais-tu avant ton temps?

18 Il est bon que tu retiennes ceci, et que tu ne négliges pas cela; car celui qui craint Dieu, sort de toutes ces choses.

19 La sagesse donne plus de force au sage que dix gouverneurs qui seraient dans une ville.

20 Certainement il n'y a point d'homme juste sur la terre, qui fasse le bien et qui ne pèche point.

21 Aussi ne fais point attention à toutes les paroles qu'on dira, de peur que tu n'entendes ton serviteur parler mal de toi.

22 Car ton cœur a reconnu bien des fois que toi aussi tu as mal parlé des autres.

23 J'ai éprouvé tout cela par la sagesse; et j'ai dit: J'acquerrai de la sagesse; mais elle s'est éloignée de moi.

24 Ce qui est loin, ce qui est profond, profond, qui peut l'atteindre?

25 J'ai appliqué mon cœur à connaître, à sonder et à chercher la sagesse et la raison de tout, et à connaître la méchanceté de la folie, et la sottise de la déraison.

26 Et j'ai trouvé plus amère que la mort, la femme dont le cœur est un piège et un filet, et dont les mains sont des liens; celui qui est agréable à Dieu lui échappera; mais le pécheur sera pris par elle.

27 Voici, dit l'Ecclésiaste, ce que j'ai trouvé, en examinant les choses une à une pour en trouver la raison.

28 Voici ce que mon âme cherche encore, mais que je n'ai point trouvé. J'ai trouvé un homme entre mille; mais je n'ai pas trouvé une femme entre elles toutes.

29 Seulement voici ce que j'ai trouvé: c'est que Dieu a fait l'homme droit; mais ils ont cherché beaucoup de discours.

1 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen? Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m. m.

2 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.

3 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

4 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.

5 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

6 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.

7 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

8 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

9 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

10 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

11 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

12 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.

13 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

14 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?

15 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

16 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

17 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?

18 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?

19 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

20 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

21 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

22 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.

23 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

24 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.

25 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

26 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,

27 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.

28 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.

29 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

30 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.