1 Mais le premier jour de la semaine, elles vinrent de grand matin au sépulcre, apportant les parfums qu'elles avaient préparés; et quelques personnes les accompagnaient.
2 Et elles trouvèrent que la pierre qui était à l'entrée du sépulcre avait été ôtée.
3 Et étant entrées, elles ne trouvèrent point le corps du Seigneur Jésus.
4 Et comme elles ne savaient qu'en penser, voici, deux hommes se présentèrent à elles, en vêtements étincelants.
5 Et comme elles étaient effrayées, et qu'elles baissaient le visage contre terre, ils leur dirent: Pourquoi cherchez-vous parmi les morts celui qui est vivant?
6 Il n'est point ici, mais il est ressuscité. Souvenez-vous de quelle manière il vous a parlé, lorsqu'il était encore en Galilée,
7 Disant: Il faut que le Fils de l'homme soit livré entre les mains des méchants, et qu'il soit crucifié, et qu'il ressuscite le troisième jour.
8 Et elles se souvinrent de ses paroles.
9 Et étant revenues du sépulcre, elles racontèrent toutes ces choses aux onze, et à tous les autres.
10 C'était Marie de Magdala, Jeanne, et Marie, mère de Jacques, et les autres qui étaient avec elles, qui dirent ces choses aux apôtres.
11 Mais ce qu'elles leur disaient leur parut une rêverie, et ils ne les crurent point.
12 Toutefois, Pierre se leva et courut au sépulcre, et s'étant baissé, il ne vit que les bandelettes qui étaient à terre; puis il s'en alla, étonné en lui-même de ce qui était arrivé.
13 Ce jour-là même, deux d'entre eux s'en allaient à un bourg, nommé Emmaüs, qui était éloigné de Jérusalem de soixante stades.
14 Et ils s'entretenaient ensemble de tout ce qui était arrivé.
15 Et comme ils s'entretenaient, et qu'ils discutaient, Jésus lui-même, s'étant approché, se mit à marcher avec eux.
16 Mais leurs yeux étaient retenus, de sorte qu'ils ne le reconnurent point.
17 Et il leur dit: Quels sont ces discours que vous tenez ensemble, chemin faisant, et pourquoi avez-vous le visage triste?
18 L'un d'eux, nommé Cléopas, lui répondit: Es-tu le seul étranger à Jérusalem, qui ne sache point les choses qui s'y sont passées ces jours-ci?
19 Et il leur dit: Et quoi? Ils lui répondirent: Ce qui est arrivé à Jésus de Nazareth, qui était un prophète, puissant en ouvres et en paroles, devant Dieu et devant tout le peuple;
20 Et comment les principaux sacrificateurs et nos magistrats l'ont livré pour être condamné à mort, et l'ont crucifié.
21 Pour nous, nous espérions que ce serait lui qui délivrerait Israël, et cependant, voici déjà le troisième jour que ces choses sont arrivées.
22 Il est vrai que quelques femmes, des nôtres, nous ont fort étonnés; car ayant été de grand matin au sépulcre,
23 Et n'y ayant pas trouvé son corps, elles sont venues en disant que des anges leur ont apparu et leur ont dit qu'il est vivant.
24 Et quelques-uns des nôtres sont allés au sépulcre, et ont trouvé les choses comme les femmes l'avaient dit; mais lui, ils ne l'ont point vu.
25 Alors il leur dit: O gens sans intelligence et d'un cœur tardif à croire tout ce que les prophètes ont dit!
26 Ne fallait-il pas que le Christ souffrît ces choses, et qu'il entrât dans sa gloire?
27 Puis, commençant par Moïse et par tous les prophètes, il leur expliquait, dans toutes les Écritures, ce qui le regardait.
28 Ainsi ils approchèrent du bourg où ils allaient, mais Jésus faisait comme s'il voulait aller plus loin.
29 Et ils le contraignirent à s'arrêter, en lui disant: Demeure avec nous; car le soir commence à venir, et le jour est sur son déclin. Il entra donc pour demeurer avec eux.
30 Et comme il était à table avec eux, il prit du pain et rendit grâces; puis l'ayant rompu, il le leur donna.
31 Alors leurs yeux s'ouvrirent, et ils le reconnurent; mais il disparut de devant eux.
32 Et ils se dirent l'un à l'autre: Notre cœur ne brûlait-il pas au-dedans de nous, lorsqu'il nous parlait en chemin, et qu'il nous expliquait les Écritures?
33 Et se levant à l'heure même, ils retournèrent à Jérusalem; et ils trouvèrent les onze, et ceux qui étaient avec eux, assemblés,
34 Qui disaient: Le Seigneur est vraiment ressuscité, et il est apparu à Simon.
35 A leur tour, ils racontèrent ce qui leur était arrivé en chemin, et comment ils l'avaient reconnu lorsqu'il avait rompu le pain.
36 Comme ils tenaient ces discours, Jésus lui-même se présenta au milieu d'eux, et leur dit: La paix soit avec vous.
37 Mais eux, frappés de stupeur et d'épouvante, croyaient voir un esprit.
38 Et il leur dit: Pourquoi êtes-vous troublés, et pourquoi s'élève-t-il des pensées contraires dans vos cœurs?
39 Voyez mes mains et mes pieds, car c'est moi-même. Touchez-moi et regardez-moi; car un esprit n'a ni chair ni os, comme vous voyez que j'ai.
40 En disant cela, il leur montra ses mains et ses pieds.
41 Mais comme, dans leur joie, ils ne le croyaient point encore, et qu'ils étaient étonnés, il leur dit: Avez-vous ici quelque chose à manger?
42 Et ils lui présentèrent un morceau de poisson rôti et du miel en rayon.
43 Et l'ayant pris il en mangea en leur présence.
44 Puis il leur dit: C'est là ce que je vous disais lorsque j'étais encore avec vous, qu'il fallait que tout ce qui a été écrit de moi dans la loi de Moïse et dans les prophètes et dans les psaumes, fût accompli.
45 Alors il leur ouvrit l'esprit, pour qu'ils comprissent les Écritures.
46 Et il leur dit: Ainsi est-il écrit, et ainsi fallait-il que le Christ souffrît, et qu'il ressuscitât des morts le troisième jour,
47 Et qu'on prêchât en son nom la repentance et la rémission des péchés, parmi toutes les nations, en commençant par Jérusalem.
48 Or, vous êtes les témoins de ces choses; et voici, je vais vous envoyer ce que mon Père a promis.
49 Pour vous, demeurez dans la ville de Jérusalem, jusqu'à ce que vous soyez revêtus de la vertu d'en haut.
50 Il les mena ensuite dehors jusqu'à Béthanie; puis, élevant ses mains, il les bénit.
51 Et il arriva, comme il les bénissait, qu'il se sépara d'eux, et fut élevé au ciel.
52 Et eux, l'ayant adoré, s'en retournèrent à Jérusalem dans une grande joie.
53 Et ils étaient continuellement dans le temple, louant et bénissant Dieu. Amen.
1 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
2 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
3 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
4 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
5 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?
6 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
7 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»
8 Då kommo de ihåg hans ord.
9 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
10 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
11 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
12 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
13 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
14 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
15 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
16 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
17 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
18 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»
19 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
20 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
21 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
22 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
23 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
24 Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»
25 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
26 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»
27 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
28 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
29 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
30 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
31 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
32 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»
33 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
34 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»
35 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
36 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.
37 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
38 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
39 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»
40 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
41 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
42 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
43 och han tog det och åt därav i deras åsyn.
44 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
45 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
46 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
47 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
48 I kunnen vittna härom.
49 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»
50 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
51 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
52 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
53 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.