1 Je suis l'homme qui ai vu l'affliction sous la verge de sa fureur.

2 Il m'a conduit et fait marcher dans les ténèbres, et non dans la lumière.

3 Contre moi seul il tourne et retourne sa main tout le jour.

4 Il a fait vieillir ma chair et ma peau; il a brisé mes os.

5 Il a bâti contre moi, et m'a environné d'amertume et de peine.

6 Il m'a fait habiter dans des lieux ténébreux, comme ceux qui sont morts dès longtemps.

7 Il a élevé autour de moi un mur, afin que je ne sorte point; il a appesanti mes fers.

8 Même quand je crie et que j'appelle du secours, il repousse ma prière.

9 Il a fermé mes chemins avec des pierres de taille; il a ruiné mes sentiers.

10 Il a été pour moi un ours en embuscade, un lion dans les lieux cachés.

11 Il a détourné mes chemins, il m'a déchiré, et il m'a mis dans la désolation.

12 Il a tendu son arc, et m'a placé comme un but pour la flèche.

13 Il a fait entrer dans mes reins les flèches de son carquois.

14 Je suis la risée de tout mon peuple, et leur chanson tout le jour.

15 Il m'a rassasié d'amertume; il m'a enivré d'absinthe.

16 Il m'a brisé les dents avec du gravier; il m'a couvert de cendre.

17 Tu as éloigné la paix de mon âme; j'ai oublié le bonheur.

18 Et j'ai dit: Ma force est perdue, et l'espérance que j'avais en l'Éternel!

19 Souviens-toi de mon affliction et de ma misère; ce n'est qu'absinthe et que poison.

20 Mon âme s'en souvient sans cesse, et elle est abattue au-dedans de moi.

21 Voici ce que je veux rappeler à mon cœur, et c'est pourquoi j'aurai de l'espérance:

22 Ce sont les bontés de l'Éternel, que nous n'ayons pas été consumés; ses compassions n'ont point défailli.

23 Elles se renouvellent chaque matin; ta fidélité est grande!

24 L'Éternel est mon partage, dit mon âme; c'est pourquoi j'espérerai en lui!

25 L'Éternel est bon pour ceux qui s'attendent à lui, pour l'âme qui le recherche.

26 Il est bon d'attendre en repos la délivrance de l'Éternel.

27 Il est bon à l'homme de porter le joug dès sa jeunesse.

28 Il sera assis solitaire et silencieux, parce que Dieu le lui impose.

29 Il mettra sa bouche dans la poussière, en disant: Peut-être y a-t-il quelque espérance!

30 Il tendra la joue à celui qui le frappe, il sera rassasié d'opprobres.

31 Car le Seigneur ne rejette pas à toujours.

32 Mais s'il afflige, il a aussi compassion, selon la grandeur de sa miséricorde.

33 Car ce n'est pas volontiers qu'il afflige et contriste les fils des hommes.

34 Quand on foule sous les pieds tous les prisonniers du pays;

35 Quand on pervertit le droit de quelqu'un en la présence du Très-Haut;

36 Quand on fait tort à quelqu'un dans sa cause, le Seigneur ne le voit-il pas?

37 Qui est-ce qui dit qu'une chose est arrivée, sans que le Seigneur l'ait commandé?

38 Les maux et les biens ne procèdent-ils pas de la volonté du Très-Haut?

39 Pourquoi l'homme vivant se plaindrait-il? - Que chacun se plaigne de ses péchés!

40 Recherchons nos voies, et les sondons, et retournons à l'Éternel.

41 Élevons nos cœurs avec nos mains vers Dieu qui est au ciel:

42 Nous avons péché, nous avons été rebelles, et toi, tu n'as point pardonné.

43 Tu t'es enveloppé dans ta colère, et tu nous as poursuivis; tu as tué, tu n'as point épargné.

44 Tu t'es enveloppé d'un nuage, afin que notre requête ne te parvienne point.

45 Tu as fait de nous, au milieu des peuples, des balayures et un objet de mépris.

46 Tous nos ennemis ouvrent la bouche contre nous.

47 La frayeur et la fosse ont été pour nous, avec la destruction et la ruine!

48 Mon œil se fond en ruisseaux d'eaux, à cause de la ruine de la fille de mon peuple.

49 Mon œil pleure et ne cesse point, parce qu'il n'y a point de relâche,

50 Jusqu'à ce que l'Éternel regarde et qu'il voie des cieux!

51 Mon œil afflige mon âme, à cause de toutes les filles de ma ville.

52 Ceux qui sont mes ennemis sans cause, m'ont donné la chasse comme à un oiseau.

53 Ils ont voulu anéantir ma vie dans une fosse, ils ont jeté des pierres sur moi.

54 Les eaux montèrent par-dessus ma tête; je disais: C'en est fait de moi!

55 J'ai invoqué ton nom, ô Éternel! du fond de la fosse.

56 Tu as entendu ma voix; ne cache point ton oreille à mes soupirs, à mes cris!

57 Au jour où je t'ai invoqué, tu t'es approché, tu as dit: Ne crains rien!

58 Seigneur, tu as plaidé la cause de mon âme, tu as racheté ma vie.

59 Tu as vu, Éternel, le tort qu'on me fait; fais-moi justice!

60 Tu as vu toutes leurs vengeances, tous leurs complots contre moi.

61 Tu as entendu, ô Éternel! leurs outrages et tous leurs complots contre moi;

62 Les discours de ceux qui s'élèvent contre moi, et les desseins qu'ils forment contre moi tout le jour.

63 Regarde: quand ils s'asseyent ou quand ils se lèvent, je suis le sujet de leur chanson.

64 Tu leur rendras leur récompense, ô Éternel! selon l'œuvre de leurs mains.

65 Tu leur donneras l'aveuglement du cœur; ta malédiction sera pour eux.

66 Tu les poursuivras dans ta colère, tu les extermineras, ô Éternel! de dessous les cieux.

1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;

32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.