1 Quand Jésus eut achevé tous ces discours, il dit à ses disciples:
2 Vous savez que dans deux jours la pâque se fera, et que le Fils de l'homme sera livré pour être crucifié.
3 Alors les principaux sacrificateurs, les scribes et les anciens du peuple s'assemblèrent dans le palais du souverain sacrificateur nommé Caïphe,
4 Et délibérèrent ensemble de se saisir de Jésus par adresse et de le faire mourir.
5 Mais ils disaient: Que ce ne soit pas pendant la fête, de peur qu'il ne se fasse quelque tumulte parmi le peuple.
6 Et Jésus étant à Béthanie, dans la maison de Simon le lépreux,
7 Une femme s'approcha de lui, ayant un vase d'albâtre plein d'un parfum de grand prix, et le lui répandit sur la tête pendant qu'il était à table.
8 Et ses disciples, voyant cela, en furent indignés et dirent: A quoi bon cette perte?
9 Car on pouvait vendre bien cher ce parfum, et en donner l'argent aux pauvres.
10 Mais Jésus, connaissant cela, leur dit: Pourquoi faites-vous de la peine à cette femme? car elle a fait une bonne action à mon égard.
11 Vous aurez toujours des pauvres avec vous; mais vous ne m'aurez pas toujours;
12 Et si elle a répandu ce parfum sur mon corps, elle l'a fait pour ma sépulture.
13 Je vous dis en vérité que, dans tous les endroits du monde où cet Évangile sera prêché, ce qu'elle a fait sera aussi raconté, en mémoire d'elle.
14 Alors l'un des douze, appelé Judas l'Iscariote, s'en alla vers les principaux sacrificateurs,
15 Et leur dit: Que voulez-vous me donner, et je vous le livrerai? Et ils lui comptèrent trente pièces d'argent.
16 Et dès lors il cherchait une occasion favorable pour le livrer.
17 Or, le premier jour de la fête des Pains sans levain, les disciples vinrent à Jésus et lui dirent: Où veux-tu que nous te préparions le repas de la pâque?
18 Et il répondit: Allez dans la ville chez un tel et lui dites: Le Maître dit: Mon temps est proche; je ferai la pâque chez toi avec mes disciples.
19 Et les disciples firent comme Jésus leur avait ordonné, et préparèrent la pâque.
20 Quand le soir fut venu, il se mit à table avec les douze.
21 Et comme ils mangeaient, il dit: Je vous dis en vérité que l'un de vous me trahira.
22 Et ils furent fort affligés, et chacun d'eux se mit à lui dire: Seigneur, est-ce moi?
23 Mais il répondit: Celui qui a mis la main dans le plat avec moi, celui-là me trahira.
24 Pour ce qui est du Fils de l'homme, il s'en va, selon ce qui a été écrit de lui; mais malheur à l'homme par qui le Fils de l'homme est trahi: il eût mieux valu pour cet homme-là de n'être jamais né.
25 Et Judas, qui le trahissait, prenant la parole, dit: Maître, est-ce moi? Jésus lui répondit: Tu l'as dit!
26 Et comme ils mangeaient, Jésus prit du pain, et ayant rendu grâces, il le rompit et le donna à ses disciples et dit: Prenez, mangez, ceci est mon corps.
27 Ayant aussi pris la coupe et rendu grâces, il la leur donna, en disant: Buvez-en tous;
28 Car ceci est mon sang, le sang de la nouvelle alliance, qui est répandu pour plusieurs, pour la rémission des péchés.
1 När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar:
2 »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»
3 Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
4 och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
5 Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»
6 Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
7 framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords.
8 Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför skulle detta förspillas?
9 Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.»
10 När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
11 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.
12 När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning.
13 Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
14 Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna
15 och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar.
16 Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom.
17 Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
18 Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag hålla påskhögtid med mina lärjungar.'»
19 Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.
20 När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv.
21 Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.»
22 Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter annan: »Icke är det väl jag, Herre?»
23 Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han skall förråda mig.
24 Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.»
25 Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: »Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv sagt det.»
26 Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är min lekamen.»
27 Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: »Dricken härav alla;
28 ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.