Neemias 4

1 Als aber Sanballat hörte, daß wir die Mauern bauten, ward er zornig und sehr entrüstet und spottete über die Juden 2 und sprach vor seinen Brüdern und den Mächtigen zu Samaria also: Was machen die ohnmächtigen Juden? Soll man sie machen lassen? Werden sie opfern? Werden sie es eines Tages vollenden? Werden sie die Steine aus den Schutthaufen wieder beleben, da sie doch verbrannt sind? 3 Aber Tobija, der Ammoniter, war bei ihm und sprach: Sie mögen bauen, was sie wollen; wenn ein Fuchs hinaufginge, würde er ihre steinernen Mauern zerreißen! 4 Höre, unser Gott, wie verachtet wir sind, und laß ihre Schmähungen auf ihren Kopf fallen und gib sie der Plünderung preis im Lande der Gefangenschaft; 5 und decke ihre Schuld nicht zu und laß ihre Sünde vor dir nicht ausgetilgt werden; denn sie haben die Bauleute geärgert! 6 Wir aber bauten die Mauer; und die ganze Mauer schloß sich bis zur halben Höhe. Und das Volk gewann Mut zur Arbeit. 7 Als aber Sanballat und Tobija und die Ammoniter und die Asdoditer hörten, daß die Wiederherstellung der Mauer zu Jerusalem fortschritt und daß die Lücken sich zu schließen begannen, 8 wurden sie sehr zornig und verschworen sich alle miteinander, daß sie kommen und wider Jerusalem streiten und Verwirrung anrichten wollten. 9 Wir aber beteten zu unserm Gott und bestellten Wachen wider sie, Tag und Nacht, aus Furcht vor ihnen. 10 Und Juda sprach: Die Kraft der Träger wankt, und des Schuttes ist viel; wir können nicht an der Mauer bauen! 11 Unsere Widersacher aber sprachen: Die sollen es nicht wissen noch sehen, bis wir mitten unter sie kommen und sie erwürgen und dem Werk ein Ende machen! 12 Als aber die Juden, die in ihrer Nähe wohnten, kamen und es uns wohl zehnmal sagten, aus allen Orten, woher sie zu uns kamen, 13 da stellte ich das Volk nach ihren Geschlechtern an die tieferen Stellen hinter den Mauern, in die Gräben, und stellte sie auf mit ihren Schwertern, Speeren und Bogen. 14 Und ich besah es und machte mich auf und sprach zu den Vornehmsten und zu den Vorstehern und zu dem übrigen Volk: Fürchtet euch nicht vor ihnen: Gedenket an den großen furchtbaren HERRN und streitet für eure Brüder, eure Söhne und eure Töchter, eure Frauen und eure Häuser! 15 Als aber unsre Feinde hörten, daß es uns kundgeworden und Gott ihren Rat vereitelt hatte, kehrten wir alle wieder zur Mauer zurück, ein jeder an seine Arbeit. 16 Und forthin geschah es, daß die Hälfte meiner Leute arbeitete, während die andere Hälfte mit Speeren, Schilden, Bogen und Panzern bewaffnet war; und die Obersten standen hinter dem ganzen Hause Juda, das an der Mauer baute. Und die Lastträger, welche aufluden, 17 verrichteten mit der einen Hand die Arbeit, während sie mit der andern die Waffe hielten. 18 Und von den Bauleuten hatte jeder sein Schwert an die Seite gegürtet und baute also. Und der Trompeter stand neben mir. 19 Und ich sprach zu den Vornehmen und Vorstehern und zum übrigen Volk: Das Werk ist groß und weit, und wir sind auf der Mauer zerstreut und weit voneinander entfernt: 20 Von welchem Ort her ihr nun den Schall der Posaune hören werdet, dort sammelt euch um uns. Unser Gott wird für uns streiten! 21 So arbeiteten wir an dem Werk, während die eine Hälfte die Speere hielt, vom Aufgang der Morgenröte bis zum Hervorkommen der Sterne. 22 Auch sprach ich zu jener Zeit zum Volk: Ein jeder bleibe mit seinem Burschen über Nacht zu Jerusalem, daß sie bei Nacht Wache halten und bei Tag die Arbeit verrichten. 23 Und weder ich noch meine Brüder noch meine Leute noch die Männer der Wache in meinem Gefolge zogen unsre Kleider aus; ein jeder hatte seine Waffe zur Hand.

Svårigheter vid bygget

1 *Neh 2:19. När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna 2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna*4:2de brända stenarnaKalksten som bränns försvagas och spricker. i grushögarna?" 3 Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: "Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den."

4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. 5 Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat.

7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. 8 De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. 9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

10 Men Juda sade:

"Bärarnas kraft är slut,

mycket grus är kvar.

Vi orkar inte mer

att bygga denna mur."

11 Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" 12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. 13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. 14 *4 Mos 14:9, 5 Mos 1:21, 20:3f. Sedan jag inspekterat allt steg jag upp och sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: "Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar.

Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. 18 De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade.

Bredvid mig stod en basunblåsare. 19 Jag sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: "Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. 20 *2 Mos 14:14, 25, 5 Mos 1:30, 3:22. Där ni hör basunen ljuda, dit ska ni samlas till oss. Vår Gud ska kämpa för oss!"

21 Så fortsatte vi arbetet medan hälften vaktade med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna kom fram. 22 Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." 23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Var och en bar sitt vapen samt vatten*4:23samt vattenGrundtexten svårtolkad. Annan översättning: "till vattnet" (även när man drack)..