1 * Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

2 När härförare anför i Israel,

när folket villigt offrar sig

– lova Herren!

3 Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar!

Jag vill sjunga, sjunga till Herren,

jag vill lovsjunga Herren,

Israels Gud.

4 *Herre, när du drog ut från Seir,

när du gick fram från Edoms land,

då bävade jorden,

då strömmade det från himlen,

då strömmade vatten från molnen.

5 Bergen skalv inför Herrens ansikte,

Sinai inför Herrens, Israels Guds,

ansikte.

6 * I Shamgars dagar, Anats sons,

i Jaels dagar låg vägarna öde.

Vandrarna måste gå omvägar.

7 * Inga ledare* fanns, inga i Israel

förrän jag, Debora, trädde fram,

trädde fram som en moder i Israel.

8 * Man valde sig nya gudar,

då nådde striden ända till portarna.

Men varken sköld eller spjut

fanns att se

bland Israels fyrtiotusen.

9 Mitt hjärta tillhör Israels furstar

och dem bland folket

som villigt offrade sig.

Lova Herren!

10 Ni som rider på vita åsnor,

ni som sitter hemma på mattor

och ni som vandrar på vägen,

sjung!*

11 När man sjungande

delar byte mellan vattenhoarna

lovprisar man Herrens

rättfärdiga gärningar,

hans styres rättfärdiga gärningar

i Israel.

Då drog Herrens folk ner

till portarna.

12 Vakna, vakna, Debora!

Vakna, vakna, sjung din sång!

Res dig, Barak! Ta dig fångar,

du Abinoams son!

13 Då satte folkets överlevare

de tappra till anförare,

Herren satte mig

till anförare över hjältarna.

14 * Från Efraim kom män

med rötter i Amalek.

Benjamin följde dig

med dina skaror.

Från Makir kom furstar ner

och från Sebulon

män med ledarstav.

15 Furstarna i Isaskar

slöt sig till Debora,

och liksom Isaskar

gjorde också Barak,

ner i dalen skyndade man

i hans spår.

Bland Rubens ätter

höll man stora rådslag.

16 Varför satt du kvar bland dina fållor

och lyssnade till flöjtspel

vid hjordarna?

Bland Rubens ätter

hade man stora överläggningar.

17 * Gilead stannade

på andra sidan Jordan.

Och Dan,

varför dröjde han vid skeppen?

Asher satt kvar vid havets strand,

vid sina vikar stannade han.

18 Men Sebulon var ett folk

som föraktade döden,

likaså Naftali på slagfältets höjder.

19 Kungar drog fram och stred,

då stred Kanaans kungar

vid Taanak nära Megiddos vatten,

men silverbyte vann de inte.

20 * Från himlen fördes strid,

stjärnorna stred från sina banor

mot Sisera.

21 * Floden Kishon svepte bort dem,

urtidsfloden, floden Kishon.

Framåt, min själ, med kraft!

22 Då stampade hästarnas hovar,

hans starka hingstar

jagade framåt, framåt.

23 Förbanna Meros,

säger Herrens ängel,

förbanna, ja,

förbanna dess invånare

eftersom de inte kom

till Herrens hjälp,

till Herrens hjälp bland hjältarna.

24 * Välsignad framför andra kvinnor

är Jael, keniten Hebers hustru,

välsignad framför alla kvinnor i tält.

25 Vatten begärde han,

hon gav honom mjölk,

bar fram gräddmjölk i högtidsskålen.

26 Hon räckte sin hand efter tältpluggen,

sin högra hand efter hammaren.

Med den slog hon Sisera

och krossade hans huvud,

spräckte hans tinning

och genomborrade den.

27 Vid hennes fötter kröp han ihop,

låg och blev liggande.

Vid hennes fötter kröp han ihop

och låg.

Där han kröp ihop,

där låg han utslagen.

28 Ut genom fönstret

blickade Siseras mor,

hon ropade gällt genom gallret:

"Varför dröjer hans vagn?

Varför hörs inte

vagnshästarnas hovar?"

29 Då svarade

hennes klokaste hovdamer,

och själv gav hon sig samma svar:

30 "Säkert fick de byte och delar det nu,

en flicka* eller två åt varje man,

färggrant byte för Siseras räkning,

färggrant byte av brokiga tyger,

en brokig duk eller två

för de fångnas halsar."

31 * Så ska alla dina fiender förgås,

Herre.

Men de som älskar honom

ska bli som solen

när den går upp i sin kraft.

Och landet hade nu ro i fyrtio år.