2 Coríntios 2

Förlåtelse för syndaren

5 Om en viss person [mannen som levde tillsammans med sin fars hustru, se 1 Kor 5:1] har orsakat sorg, så är det inte mig han har gett sorg utan i viss mån er alla, för att inte säga (tynga ner er) för mycket. [Denna synd påverkade inte bara honom själv utan hela församlingen, se 1 Kor 5:6.] 6 Det räcker med det straff (den varning) han har fått av de flesta.

[Det stora flertalet medlemmar i församlingen i Korint hade följt Paulus råd och tagit avstånd från mannen och hans handlingar, se 1 Kor 5:1-6. Målet är alltid upprättelse, se Gal 6:1-2. Paulus tydlighet och stränga korrigering i kärlek hade gett resultat. Mannen hade omvänt sig.]

7 Nu får ni i stället förlåta och trösta (uppmuntra, ge nytt mod till) honom så att han inte går under (drunknar) i sin djupa sorg. 8 Därför uppmanar jag er nu att ge honom bevis på [upprättelse och] er kärlek [som är förlåtande, osjälvisk och utgivande].

[I all förlåtelse krävs två steg för en fullständig upprättelse. Vår förebild, Jesus, förlät oss medan vi fortfarande var syndare, se Rom 5:8, men relationen med honom blir först upprättad när den förlåtelsen tas emot. På samma sätt måste vi förlåta den som syndat mot oss, se Matt 6:14-15. Förlåtelse är första steget som befriar från bitterhet och hat. Däremot kan inte relationen bli fullständigt upprättad innan det skett en omvändelse hos den andra parten. Tillrättavisning, förlåtelse och upprättelse hör ihop, se Matt 18:15-35.]