Israel – Herrens vingård
1 Låt mig sjunga till min älskade (kära vän – hebr. jadid),
en sång till min älskling (hebr. dod) och hans vingård.
Min älskade (hebr. jadid) har en vingård
på ett bördigt berg.
2 Han har grävt den
och gjort fritt från stenar
och byggt ett torn i dess mitt
och även huggit ut ett kar (vinpress) där.
Och han förväntade sig att den skulle bära goda druvor,
men den bar vilddruvor [värdelösa druvor].
3 Och nu, ni Jerusalems invånare och Juda män,
döm – jag ber er – mellan mig och min vingård.
4 Vad mer hade kunnat göras för min vingård,
som jag inte har gjort?
Varför, när jag förväntade att den skulle bära goda druvor,
bar den vilddruvor [värdelösa druvor]?
5 Jag ska berätta för dig
vad jag ska göra med min vingård.
Jag ska ta bort dess häck
och den ska bli slukad,
jag ska bryta ner dess mur
och den ska bli nedtrampad.
6 Och jag ska lägga den öde,
den ska inte bli beskuren (vinstockarna ska inte skötas om) eller hackad (jorden ska inte bearbetas),
utan det ska komma upp tistlar och törnen.
Jag ska även befalla molnen
att inte regna något regn över den.
7 För Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) vingård
är Israels hus,
och Juda män
är hans älskade plantering (som han finner behag i).
Och han sökte efter (väntade på, förväntade) rätt (hebr. mishpat),
men fann blodsutgjutelse (våldsdåd – hebr. mispach),
[han sökte] efter rättfärdighet (hebr. tsedaqah),
men fann ramaskri (rop i nöd/smärta – hebr. tseaqa) [kaos och upplopp].
[Versen inleds med en kiastisk struktur som ramas in av vingård och plantering. Sedan följer två par med ord som låter snarlikt på hebreiskan men har motsatt betydelse. Resten av kapitlet består av sex verop som avslutar denna sektion.]