Jó 10

1 Min själ har tröttnat på (känner avsky inför – hebr. naqat) livet [jag är levande död],

jag ger fritt flöde för min klagan (tillåter mig uttrycka mina bekymmer)

jag ska tala i min själs bitterhet (bedrövelse). [Job 7:11]

2 Jag säger till Gud (Eloha): "Döm mig inte skyldig,

låt mig få veta varför du strider mot mig?" [Luk 18:13]

[I tre retoriska frågor undersöker Job olika skäl till att hans lidande skulle komma från Gud. Alla tre har ett negativt svar: Att se en människa lida ger inte Gud glädje (vers 3), han ser inte på mänskligt sätt (vers 4) och Gud är inte stressad och måste tvinga fram en bekännelse i förtid (vers 5-7). Vers 5 saknar verb, vilket ytterligare förstärker att Gud inte verkar på detta sätt.]

3 Är det gott [ger det dig glädje] att förtrycka,

eftersom du föraktar dina händers verk [1 Mos 2:7; Ps 139:15]

medan du strålar (lyser) över [och verkar välsigna] de ondas råd? [4 Mos 6:25]

4 Har du ögon av kött [ser du på mänskligt sätt]?

Ser (förstår) du som människor ser (förstår)?

[Job hoppas att Gud inte bara ska se det yttre (1 Sam 16:7) utan också på hjärta och motiv.]

5 [Är] Dina dagar

som en [bräcklig] människas (hebr. enosh)

dagar? [Versen är kortfattad (3 ord) och saknar verb, men skriven som en kiasm.]

Är ditt år [ditt korta liv] som en stridsmans (hebr. gever) dagar, 6 eftersom

du letar efter (hebr. baqash)

min missgärning (hebr. avon)

och min synd (hebr. chatat)

söker du (frågar du efter – hebr. darash).

[Efter den inledande partikeln ki (eftersom) följer fyra ord i en kiasm. Centralt står två olika ord för missgärning/synd. Två verb ramar in där det första baqash skildrar ett sökande som utgår från en hemvist, i detta fall baserat på föreställningen att Gud skulle vara stressad. Se även 1 Krön 16:11 där samma två verb används, fast i omvänd ordning.]

7 [Ändå gör du detta!] Även om du vet att jag inte gör det onda

och det inte finns någon som kan rädda mig från din hand.

[Job längtar efter någon som kan föra hans talan, se Job 9:33; 16:19, 20; 19:25.]

[I följande stycke vill Job påminna Gud att han är hans skapelse:]

8 Dina händer skulpterade mig (formade/utmejslade mig som en avbild – hebr. atsav)

[ovanligt ord som bara används här och i Jer 44:19]

och har gjort (insatt – hebr. asah) mig tillsammans [efter] runtom – och slukat (förgjort) mig.

[Sista delen är svåröversatt, men betydelsen är att sedan Gud har skapat honom förgör han nu Job!]

9 Kom ihåg, jag ber dig, eftersom likt leran är jag gjord (insatt)

och till stoft ska jag återvända. [1 Mos 3:19]

10 Har du inte utgjutit mig (låtit mig strömma) som mjölk

och som ost låtit mig stelna (koagulera)?

[Här beskriver Job hur han var ett barn och foster allt sedan befruktningen, se även Pred 11:5.]

11 Hud och kött har du klätt mig i och med ben

och senor har du vävt mig samman (flätat ihop mig; täckt mig – hebr. sachach). [Ps 139:13]

[Den ursprungliga innebörden av verbet sachach är att väva, vira och fläta ihop till ett avskärmande och täckande skydd. Betydelsen blir därför också att omgärda, inhägna, avskärma, stänga in, täcka och skydda.]

12 Liv (hebr. chajim) [plural] och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) har du tilldelat (ordagrant: gjort med) mig

och din omsorg (försörjning, räkenskap – hebr. peqodah) har bevarat (hållit, vaktat, skyddat – hebr. shamar) min ande.

[Ända sedan moderlivet, se vers 10-11.]

13 Och detta gömmer du i ditt hjärta,

jag vet (är intimt förtrogen med) eftersom det är hos dig.

14 Om jag syndar (missar målet), då vaktar du på (hebr. shamar)

[i vers 12 användes ordet positivt, här mer i ett oönskat vakande],

och du låter mig inte bli fri från min missgärning.

15 Om jag gör det onda (är skyldig) – ve mig (hebr. allaj)! [Starkt uttryck för sorg, används bara här och i Mika 7:1.]

Även om jag är rättfärdig (oskyldig) kan jag inte lyfta mitt huvud [i stolthet eller som oskyldig, se Ps 3:3],

jag är full av skam (vanära)

och fullt medveten om (seende ser jag – hebr. raeh) mitt lidande [min egen brist].

16 Och han lyfter sig själv upp [Job talar troligtvis om sig själv i tredje person: Om jag håller mitt huvud högt – är högmodig]

jagar du mig som ett [rytande] lejon (hebr. shachal)

och igen [som ett lejon som återvänder till sitt byte] visar du din makt över mig.

17 Du förnyar dina vittnesbörd inför mig [ökar – för in nya vittnen mot mig]

och du förökar din förargelse med mig,

växlingar (vaktombyten) och härskaror kommer mot mig.

[De tre bekanta liknas vid en här som turas om att attackera och bryta ner.]

[Job önskar sig döden i den sista sektionen:]

18 Och till vad från livmodern

lät du mig gå att andas och ditt öga inte ser mig?

19 Då hade det varit som om jag aldrig funnits (som jag inte levande lever),

från moderlivet [direkt] till graven hade jag burits.

20 Är inte mina få dagar nästan över (slut)

lämna mig i fred, så att jag får en stund av glädje,

21 innan jag vandrar och jag inte återvänder

till jordens mörker (hebr. choshech) och dödsskuggan (hebr. tsalmavet).

22 Jordens dunkel (ett land avskärmat från ljus; i djupt mörker – hebr. erets ejfa)

är som dödens skuggors mörker (hebr. ofel)

och utan ordning (hebr. seder) [plural – helt i kaos]

och [där även ljusets] strålar är som mörker (hebr. ofel).