1 Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.
2 Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
3 Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.»
4 Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran.
5 Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
6 och kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet.
7 Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom.
8 Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn.
9 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot Sydlandet.
10 Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet.
11 Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai: »Jag vet ju att du är en skön kvinna.
12 Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru', så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
13 Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva.»
14 Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en mycket skön kvinna.
15 Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
16 Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.
17 Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull.
18 Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
19 Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag henne och gå.»
20 Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.
1 Now the Lord said to Abram, Go out from your country and from your family and from your father's house, into the land to which I will be your guide:
2 And I will make of you a great nation, blessing you and making your name great; and you will be a blessing:
3 To them who are good to you will I give blessing, and on him who does you wrong will I put my curse: and you will become a name of blessing to all the families of the earth.
4 So Abram went as the Lord had said to him, and Lot went with him: Abram was seventy-five years old when he went away from Haran.
5 And Abram took Sarai, his wife, and Lot, his brother's son, and all their goods and the servants which they had got in Haran, and they went out to go to the land of Canaan.
6 And Abram went through the land till he came to Shechem, to the holy tree of Moreh. At that time, the Canaanites were still living in the land.
7 And the Lord came to Abram, and said, I will give all this land to your seed; then Abram made an altar there to the Lord who had let himself be seen by him.
8 And moving on from there to the mountain on the east of Beth-el, he put up his tent, having Beth-el on the west and Ai on the east: and there he made an altar and gave worship to the name of the Lord.
9 And he went on, journeying still to the South.
10 And because there was little food to be had in that land, he went down into Egypt.
11 Now when he came near to Egypt, he said to Sarai, his wife, Truly, you are a fair woman and beautiful to the eye;
12 And I am certain that when the men of Egypt see you, they will say, This is his wife: and they will put me to death and keep you.
13 Say, then, that you are my sister, and so it will be well with me because of you, and my life will be kept safe on your account.
14 And so it was that when Abram came into Egypt, the men of Egypt, looking on the woman, saw that she was fair.
15 And Pharaoh's great men, having seen her, said words in praise of her to Pharaoh, and she was taken into Pharaoh's house.
16 And because of her, he was good to Abram, and he had sheep and oxen and asses, and men-servants and women-servants, and camels.
17 And the Lord sent great troubles on Pharaoh's house because of Sarai, Abram's wife.
18 Then Pharaoh sent for Abram, and said, What have you done to me? why did you not say that she was your wife?
19 Why did you say that she was your sister? so that I took her for my wife: now, take your wife and go on your way.
20 And Pharaoh gave orders to his men, and they sent him on his way, with his wife and all he had.