1 Då tog Job till orda och sade:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

1 And Job answered and said,

2 Oh that my grief were thoroughly weighed, and all my calamity laid in the balances!

3 For now it would be heavier than the sand of the seas; therefore my words are vehement.

4 For the arrows of the Almighty are within me, their poison drinketh up my spirit: the terrors of +God are arrayed against me.

5 Doth the wild ass bray by the grass? loweth an ox over his fodder?

6 Shall that which is insipid be eaten without salt? Is there any taste in the white of an egg?

7 What my soul refuseth to touch, that is as my loathsome food.

8 Oh that I might have my request, and that +God would grant my desire!

9 And that it would please +God to crush me, that he would let loose his hand and cut me off!

10 Then should I yet have comfort; and in the pain which spareth not I would rejoice that I have not denied the words of the Holy One.

11 What is my strength, that I should hope? and what is mine end, that I should have patience?

12 Is my strength the strength of stones? is my flesh of brass?

13 Is it not that there is no help in me, and soundness is driven away from me?

14 For him that is fainting kindness {is meet} from his friend; or he forsaketh the fear of the Almighty.

15 My brethren have dealt deceitfully as a stream, as the channel of streams which pass away,

16 Which are turbid by reason of the ice, in which the snow hideth itself:

17 At the time they diminish, they are dried up; when heat affecteth them, they vanish from their place:

18 They wind about in the paths of their course, they go off into the waste and perish.

19 The caravans of Tema looked, the companies of Sheba counted on them:

20 They are ashamed at their hope; they come thither, and are confounded.

21 So now ye are nothing; ye see a terrible object and are afraid.

22 Did I say, Bring unto me, and make me a present from your substance?

23 Or, rescue me from the hand of the oppressor, and redeem me from the hand of the violent?

24 Teach me, and I will hold my tongue; and cause me to understand wherein I have erred.

25 How forcible are right words! but what doth your upbraiding reprove?

26 Do ye imagine to reprove words? The speeches of one that is desperate are indeed for the wind.

27 Yea, ye overwhelm the fatherless, and dig {a pit} for your friend.

28 Now therefore if ye will, look upon me; and it shall be to your face if I lie.

29 Return, I pray you, let there be no wrong; yea, return again, my righteousness shall be in it.

30 Is there wrong in my tongue? cannot my taste discern mischievous things?