1 Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;

2 alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;

3 alla åto de samma andliga mat,

4 och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.

5 Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.

6 Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.

7 Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till all leka.»

8 Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.

9 Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.

10 Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »Fördärvaren».

11 Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss.

12 Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.

13 Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.

14 Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.

15 Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor; själva mån I döma om det som jag säger.

16 Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke det en delaktighet av Kristi kropp?

17 Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.

18 Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren delaktiga i altaret?

19 Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är någonting, eller att en avgud är någonting?

20 Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen hava någon gemenskap med de onda andarna.

21 I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk; I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars bord.

22 Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?

23 »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt uppbygger.

24 Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.

25 Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.

26 Ty »jorden är Herrens, och allt vad därpå är».

27 Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.

28 Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken till känna, och för samvetets skull --

29 jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?

30 Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva smädad för det som jag tackar Gud för?

31 Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära.

32 Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling;

33 varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta. 11:1. elektroniska utgåvan.

1 Ĉar mi ne volas, fratoj, ke vi ne sciu, ke niaj prapatroj estis ĉiuj sub la nubo, kaj ĉiuj trairis la maron;

2 kaj ĉiuj baptiĝis en Moseon en la nubo kaj en la maro;

3 kaj ĉiuj manĝis la saman spiritan manĝaĵon;

4 kaj ĉiuj trinkis la saman spiritan trinkaĵon; ĉar ili trinkis el spirita roko, kiu ilin sekvis; kaj la roko estis Kristo.

5 Tamen la plejmulto el ili ne plaĉis al Dio; ili ja disĵetiĝis en la dezerto.

6 Sed tio okazis kiel ekzemploj por ni, por ke ni ne deziregu malbonaĵojn, kiel ili ankaŭ deziregis.

7 Kaj vi ne estu idolanoj, kiel estis kelkaj el ili; kiel estas skribite:La popolo sidiĝis, por manĝi kaj trinki, kaj ili leviĝis, por ludi.

8 Kaj ni ne malĉastadu, kiel kelkaj el ili faris, kaj falis en unu tago dudek tri mil.

9 Kaj ni ne incitu la Eternulon, kiel kelkaj el ili incitis, kaj pereis per serpentoj.

10 Kaj vi ne murmuru, kiel kelkaj el ili murmuris, kaj pereis per la ekstermanto.

11 Tio okazis al ili kiel ekzemploj, kaj ĝi estas skribita kiel admono por ni, sur kiujn venis la finoj de la mondaĝoj.

12 Tiu do, kiu opinias, ke li staras, sin gardu, por ke li ne falu.

13 Nenia tento vin prenis, krom laŭ homa forto; sed fidela estas Dio, kiu ne lasos vin esti tentataj super via forto; sed kune kun la tento ankaŭ faros la forkurejon, por ke vi povu ĝin elporti.

14 Tial, miaj amataj, forsavu vin de idolservado.

15 Mi parolas kiel al saĝuloj; vi juĝu tion, kion mi diras.

16 Ĉu ne estas la kaliko de beno, kiun ni benas, partopreno en la sango de Kristo? Ĉu ne estas la pano, kiun ni dispecigas, partopreno en la korpo de Kristo?

17 pro tio, ke ni, kiuj estas multaj, estas unu pano, unu korpo; ĉar ni ĉiuj prenas parton el la unu pano.

18 Rigardu Izraelon laŭ la karno:ĉu ne estas tiuj, kiuj manĝas la oferojn, partoprenantoj en la altaro?

19 Kion do mi diras? ke idoloferitaĵo estas io, aŭ ke idolo estas io?

20 Sed mi diras, ke tion, kion oferas la nacianoj, ili oferas al demonoj, kaj ne al Dio; kaj mi ne volas, ke vi partoprenu kun demonoj.

21 Vi ne povas trinki la kalikon de la Sinjoro kaj la kalikon de demonoj; vi ne povas partopreni ĉe la tablo de la Sinjoro kaj ĉe la tablo de demonoj.

22 Aŭ ĉu ni ĵaluzigas la Sinjoron? ĉu ni estas pli fortaj ol li?

23 Ĉio estas permesata; sed ne ĉio estas oportuna. Ĉio estas permesata; sed ne ĉio edifas.

24 Neniu celu sian bonon, sed ĉiu la bonon de sia proksimulo.

25 Kion oni vendas en la buĉejo, ĉion manĝu, demandante nenion pro konscienco;

26 ĉar al la Eternulo apartenas la tero, kaj ĉio, kio ĝin plenigas.

27 Se iu el la nekredantoj invitas vin al festeno, kaj vi volas iri, kion oni metas antaŭ vi, ĉion manĝu, demandante nenion pro konscienco.

28 Sed se iu diras al vi:Ĉi tio estas oferitaĵo-ne manĝu, pro la montrinto, kaj pro konscienco:

29 konscienco, mi diras, ne via propra, sed de la alia; ĉar kial mia libereco estus juĝata per alia konscienco?

30 Se mi danke partoprenas, kial mi estus mallaŭdata pri tio, pro kio mi donas dankon?

31 Ĉu do vi manĝas, aŭ trinkas, aŭ kion ajn vi faras, faru ĉion por la gloro de Dio.

32 Ne metu faligilon, ĉu por Judoj, aŭ por Grekoj, aŭ por la eklezio de Dio;

33 tiel same, kiel mi ankaŭ plaĉas al ĉiuj en ĉio, celante ne mian propran utilon, sed la utilon de la multaj, por ke ili saviĝu.