1 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem.

2 Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.

3 I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.

4

5 Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.

6 Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?»

7 Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»

8 Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»

9 Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen.

10 Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»

11 Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'»

12 Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?»

13 Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen. --

14 Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.»

15 Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

16 Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten.

17 Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.»

18 Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

19 Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.

20 Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder.

21 Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill.

22 Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen,

23 för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.

24 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.

25 Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.

26 Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.

27 Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.

28 Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst

29 och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.

30 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.

31 Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.

32 Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.

33 I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen,

34 Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.

35 Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.

36 Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.

37 Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,

38 och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.

39 I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.

40 Men I viljen icke komma till mig för att få liv.

41 Jag tager icke emot pris av människor;

42 men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.

43 Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.

44 Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?

45 Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.

46 Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.

47 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»

1 Post tio estis festo de la Judoj, kaj Jesuo supreniris al Jerusalem.

2 En Jerusalem apud la Pordego de Ŝafoj estas lageto, nomata en la Hebrea lingvo Betesda, havanta kvin portikojn.

3 En tiuj kuŝis amaso da malsanuloj, blinduloj, lamuloj, velkintoj, kiuj atendis la ekmovon de la akvo;

4 ĉar anĝelo de la Eternulo malsupreniris iafoje en la lageton kaj movis la akvon; kiu ajn do unua post la movado de la akvo enpaŝis, tiu resaniĝis, tute egale, de kia malsano li suferis.

5 Kaj tie estis unu viro, kiu estis tridek ok jarojn en sia malforteco.

6 Kiam Jesuo vidis lin kuŝantan, kaj sciis, ke li jam de longe malsanas, li diris al li:Ĉu vi volas fariĝi sana?

7 La malsanulo respondis:Sinjoro, mi ne havas iun por enĵeti min en la lageton, kiam la akvo moviĝis; sed dum mi venas, alia paŝas malsupren antaŭ mi.

8 Jesuo diris al li:Leviĝu, prenu vian liton, kaj iru.

9 Kaj la viro tuj fariĝis sana, kaj prenis sian liton, kaj iris. Kaj estis la sabato en tiu tago.

10 La Judoj do diris al la resanigito:Estas la sabato, kaj al vi ne konvenas porti vian liton.

11 Li respondis:Tiu, kiu min sanigis, diris al mi:Prenu vian liton, kaj iru.

12 Ili demandis lin:Kiu estas tiu homo, kiu diris al vi:Prenu kaj iru?

13 Sed la resanigito ne sciis, kiu tiu estas; ĉar Jesuo jam formoviĝis pro la tiea homamaso.

14 Poste Jesuo trovis lin en la templo, kaj diris al li:Jen vi fariĝis sana; ne plu peku, por ke io pli malbona ne okazu al vi.

15 La viro foriris, kaj diris al la Judoj, ke Jesuo estas tiu, kiu lin sanigis.

16 Kaj la Judoj persekutis Jesuon pro tio, ke li tion faris en sabato.

17 Sed Jesuo respondis al ili:Mia Patro ĝis nun laboras, kaj mi laboras.

18 Pro tio do la Judoj des pli celis mortigi lin, pro tio, ke li ne nur malobservis la sabaton, sed ankaŭ diris, ke Dio estas lia propra Patro, kaj pretendis esti egala al Dio.

19 Jesuo do respondis kaj diris al ili: Vere, vere, mi diras al vi:La Filo ne povas per si mem fari ion, krom tio, kion li vidas la Patron faranta; ĉar kion ajn Li faras, tion la Filo tiel same ankaŭ faras.

20 Ĉar la Patro amas la Filon, kaj montras al li ĉion, kion Li mem faras; kaj Li montros al li farojn pli grandajn ol ĉi tio, por ke vi miru.

21 Ĉar kiel la Patro levas la mortintojn kaj ilin vivigas, tiel ankaŭ la Filo vivigas tiujn, kiujn li volas.

22 Ĉar la Patro juĝas neniun, sed Li donis ĉian juĝon al la Filo,

23 por ke ĉiuj honoru la Filon tiel same, kiel ili honoras la Patron. Kiu ne honoras la Filon, tiu ne honoras la Patron, kiu lin sendis.

24 Vere, vere, mi diras al vi:Kiu aŭskultas mian vorton, kaj kredas al Tiu, kiu min sendis, tiu havas eternan vivon kaj ne venas en juĝon, sed jam pasis de morto en vivon.

25 Vere, vere, mi diras al vi:Venas horo kaj jam estas, kiam la mortintoj aŭdos la voĉon de la Filo de Dio; kaj la aŭdintoj vivos.

26 Ĉar kiel la Patro havas en Si mem vivon, tiel Li donis al la Filo ankaŭ, ke ĉi tiu havu en si mem vivon;

27 kaj Li donis al li la rajton fari juĝon, ĉar li estas la Filo de homo.

28 Ne miru pro tio; ĉar venas horo, en kiu ĉiuj, kiuj estas en la tomboj, aŭdos lian voĉon,

29 kaj eliros; la farintoj de bono, al releviĝo por vivo; sed la farintoj de malbono, al releviĝo por juĝo.

30 Mi ne povas per mi mem fari ion; kiel mi aŭdas, tiel mi juĝas; kaj mia juĝo estas justa, ĉar mi celas ne mian propran volon, sed la volon de Tiu, kiu min sendis.

31 Se mi atestus pri mi mem, mia atesto ne estus vera.

32 Estas alia, kiu atestas pri mi; kaj mi scias, ke vera estas la atesto, kiun li atestas pri mi.

33 Vi sendis al Johano, kaj li atestis pri la vero.

34 Sed la atesto, kiun mi ricevas, ne estas el homo, tamen mi tion diras, por ke vi estu savitaj.

35 Li estis la lampo, kiu brulas kaj lumas; kaj vi volis ĝoji kelkan tempon en lia lumo.

36 Sed la atesto, kiun mi havas, estas pli granda ol la atesto de Johano; ĉar la laboroj, kiujn la Patro donis al mi por fini, tiuj samaj laboroj, kiujn mi faras, atestas pri mi, ke la Patro min sendis.

37 Kaj la Patro, kiu min sendis, atestis pri mi. Vi nek aŭdis iam Lian voĉon, nek vidis Lian formon.

38 Kaj vi ne havas Lian vorton restantan en vi, ĉar vi ne kredas al tiu, kiun Li sendis.

39 Vi esploras la Skribojn, ĉar vi opinias, ke en ili vi havas eternan vivon; kaj ili estas tio, kio atestas pri mi;

40 kaj vi ne volas veni al mi, por havi vivon.

41 De homoj mi ne prenas gloron.

42 Sed mi vin scias, ke vi ne havas en vi la amon al Dio.

43 Mi venis en la nomo de mia Patro, kaj vi min ne akceptas; se alia venos en sia propra nomo, vi lin akceptos.

44 Kiel povas kredi vi, kiuj prenas gloron unu de alia, kaj la gloron, kiu venas de la sola Dio, vi ne serĉas?

45 Ne pensu, ke mi akuzos vin antaŭ la Patro; ekzistas unu, kiu akuzas vin, Moseo, al kiu vi esperas.

46 Ĉar se vi kredus al Moseo, vi ankaŭ kredus al mi, ĉar li skribis pri mi.

47 Sed se vi ne kredas liajn skribojn, kiel vi kredos miajn vortojn?