1 Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren.

2 Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det.

3 Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det --

4 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala.

5 I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.

6 Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör av mig.

7 Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig.

8 Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett till Herren.

9 Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig.

10 Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.

11 Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka för dessa så övermåttan höga »apostlar».

12 De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och kraftgärningar.

13 Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då förlåta mig.

14 Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.

15 Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?

16 Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder, jag som är så illfundig.

17 Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till eder, berett mig någon orätt vinning av eder?

18 Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava vi icke båda gått i samma fotspår?

19 Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala, men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.

20 Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.

21 Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava övat.

1 Ehara hoki i te pai kia whakamanamana ahau; heoi me neke atu ahau ki nga putanga, ki nga whakakitenga mai a te Ariki.

2 E matau ana ahau ki tetahi tangata i roto i a te Karaiti, ka tekau ma wha enei tau, i roto ranei i te tinana, kahore ahau e matau; i waho ranei o te tinana, kahore ahau e matau: ko te Atua te matau ana; kahakina atu ana taua tangata ki te tuatoru ra ano o nga rangi.

3 Heoi matau tonu ahau ki taua tangata, i roto ranei i te tinana, i waho ranei o te tinana, kahore ahau e matau: ko te Atua te matau ana;

4 Kahakina atu ana ia ki Pararaiha, a rongo ana i nga mea e kore e taea te korero, e kore ano e tika kia korerotia e te tangata.

5 Ka whakamanamana ahau ki taua tangata: otiia e kore ahau e whakamanamana ki ahau ake, engari ki oku ngoikoretanga.

6 Ki te hiahia hoki ahau kia whakamanamana, e kore ahau e wairangi; ka korero tonu ahau i te mea pono: heoi ka waiho e ahau, kei nui atu ta tetahi e whakaaro ai ki ahau i tana e kite nei i ahau, i tana ranei e rongo ai ki ahau.

7 Na, i te tino nui rawa o nga whakakitenga mai, he mea kei kake rawa ake ahau, kua homai ki ahau he koikoi i te kikokiko, he anahera na Hatana hei kuru i ahau, kia kaua ai ahau e kake rawa.

8 E toru aku inoinga ki te Atua mo tenei mea kia neke atu i ahau.

9 A kua mea mai ia ki ahau, E ranea ana toku atawhai hei mea mou: mana tonu hoki toku kaha i runga i te ngoikore. Na pai rawa atu ki ahau te whakamanamana ki oku ngoikore, kia ai ai te kaha o te Karaiti hei taupoki moku.

10 Mo reira ahuareka tonu ahau ki nga ngoikoretanga, ki nga tukinotanga, kinga aitua, ki nga whakatoinga, ki nga rarunga, mo te Karaiti; i ahau hoki e ngoikore ana ko reira ahau kaha ai.

11 Na kua wairangi ahau: he kaha mo ta koutou ki ahau: i tika ke hoki ma koutou ahau e whakapai: kahore hoki ahau i hoki iho i nga tino apotoro i te aha, i te aha, ahakoa ra he kahore noa iho ahau nei.

12 He pono i mahia i roto i a koutou nga tohu o te apotoro, pau rawa ano hoki te manawanui, i runga i nga tohu, i nga mea whakamiharo, i nga merekara.

13 He aha koia te mea i iti iho ai koutou i era atu hahi, ko tenei anake pea, ko toku korenga e taimaha ki a koutou? whakarerea noatia iho tenei he oku.

14 Na, ko te tuatoru tenei o nga wa ka takatu nei ahau ki te haere atu ki a koutou: e kore ano koutou e pehia e ahau ki tetahi mea maku; ehara hoki i te mea ko ta koutou taku e rapu nei, engari ko koutou: na ehara ma nga tamariki te whakapuranga ta onga ma nga matua, engari ma nga matua ma nga tamariki.

15 Na ka tino pai ahau ki te whakapau i aku, kia whakapaua hoki ahau i te meatanga mo o koutou wairua. Mehemea i hira ake toku aroha ki a koutou, e hoki iho ranei te aroha moku?

16 Heoi ra, kihai ahau i whakataimaha i a koutou; engari i toku koroke, hopukina ana koutou e ahau ki te tinihanga.

17 I meinga ranei e ahau tetahi o te hunga i tonoa atu e ahau ki a koutou hei whakapati i a koutou taonga moku?

18 I whakahaua atu e ahau a Taituha, i tonoa atu hoki tetahi teina hei hoa mona. I whakapati ranei a Taituha i a koutou taonga mona? he teka ianei i runga i te Wairua kotahi ta maua haere? he teka ranei i haere tahi maua ko aua tapuwae ra ano?

19 Tenei koutou te mahara nei i enei wa katoa he whakatikatika mo matou ta matou ki a koutou. I te aroaro o te Atua e korero ana matou i roto i a te Karaiti: otiia ko enei mea katoa, e oku hoa aroha, hei pai mo koutou, hei hanga mo te whare.

20 E wehi ana hoki ahau, kei rokohanga atu koutou e ahau, ina tae atu, kahore e rite ki taku e pai nei, kei kitea hoki ahau e koutou, kahore e rite ki ta koutou e pai ai: kei rokohanga atu he whawhai, he hae, he riri, he totohe, he ngautuara, he ko muhumuhu, he whakaputa, he tutu;

21 Kei whakaititia ahau e toku Atua i o koutou aroaro, ina tae atu ano ahau, a kei tokomaha hoki e tangihia e ahau o te hunga i hara i mua, a kahore ano i ripeneta mo te poke, mo te moepuku, mo te hiahia taikaha, i mahia nei e ratou.