1 Och HERREN talade till Mose och sade:

2 Bjud Israels barn att de skaffa bort ur lägret var och en som är spetälsk eller har flytning och var och en som har blivit oren genom någon död.

3 En sådan, vare sig man eller kvinna, skolen I skaffa bort; till något ställe utanför lägret skolen I skicka honom, för att han icke må orena deras läger; jag har ju min boning mitt ibland dem.

4 Och Israels barn gjorde så; de skickade dem till ett ställe utanför lägret; såsom HERREN hade tillsagt Mose, så gjorde Israels barn.

5 Och HERREN talade till Mose och sade:

6 Tala till Israels barn: Om någon, vare sig man eller kvinna, begår någon synd -- vad det nu må vara, vari en människa kan försynda sig -- i det han gör sig skyldig till en orättrådighet mot HERREN, och denna person alltså ådrager sig skuld,

7 så skall han bekänna den synd han har begått, och ersätta det han har förbrutit sig på till dess fulla belopp och lägga femtedelen av värdet därtill; och detta skall han giva åt den som han har förbrutit sig emot.

8 Men om denne icke har efterlämnat någon bördeman, åt vilken ersättning kan givas för det han har förbrutit sig på, då skall ersättningen för detta givas åt HERREN och tillhöra prästen, utom försoningsväduren, med vilken försoning bringas för den skyldige.

9 Och alla heliga gåvor som Israels barn giva såsom en gärd, vilken de bära fram till prästen, skola tillhöra denne;

10 honom skola allas heliga gåvor tillhöra; vad någon giver åt prästen skall tillhöra denne.

11 Och HERREN talade till Mose och sade:

12 Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru har svikit sin man och varit honom otrogen,

13 i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit gripen på bar gärning,

14 men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom, så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon icke har låtit skända sig:

15 så skall mannen föra sin hustru till prästen och såsom offer för henne bära fram en tiondedels efa kornmjöl, men ingen olja skall han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett misstankeoffer, ett åminnelseoffer, som bringar en missgärning i åminnelse.

16 Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS ansikte.

17 Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och lägga i vattnet.

18 Och prästen skall ställa kvinnan fram inför HERRENS ansikte och lösa upp kvinnans hår och lägga på hennes händer åminnelseoffret, det är misstankeoffret; men prästen själv skall hålla i sin hand det förbannelsebringande olycksvattnet.

19 Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: »Om ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten icke skada dig.

20 Men om du har svikit din man och låtit skända dig, i det att någon annan än din man har beblandat sig med dig»

21 (prästen besvärjer nu kvinnan med förbannelsens ed, i det han säger till kvinnan:) »Då må HERREN göra dig till ett exempel som man nämner, när man förbannar och svär bland ditt folk; HERREN må då låta din länd förvissna och din buk svälla upp;

22 ja, när du har fått detta förbannelsebringande vatten in i ditt liv, då må det komma din buk att svälla upp och din länd att förvissna.» Och kvinnan skall säga: »Amen, amen.»

23 Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser på ett blad och därefter avtvå dem i olycksvattnet

24 och giva kvinnan det förbannelsebringande olycksvattnet att dricka, för att detta förbannelsebringande vatten må bliva henne till olycka, när hon har fått det i sig.

25 Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till altaret.

26 Och prästen skall av offret taga en handfull, det som utgör själva altaroffret, och förbränna det på altaret; därefter skall han giva kvinnan vattnet att dricka.

27 Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.

28 Men om kvinnan icke har låtit skända sig, utan är ren, då skall hon förbliva oskadd och kunna undfå livsfrukt.

29 Detta är misstankelagen, om huru förfaras skall, när en kvinna har svikit sin man och låtit skända sig,

30 eller när eljest misstankens ande kommer över en man, så att han misstänker sin hustru; han skall då ställa hustrun fram inför HERRENS ansikte, och prästen skall med henne göra allt vad denna lag stadgar.

31 Så skall mannen vara fri ifrån missgärning, men hustrun kommer att bära på missgärning.

1 I korero ano a Ihowa ki a Mohi, i mea,

2 Whakahaua nga tama a Iharaira kia motuhia ketia atu nga repera katoa i roto i te puni, nga tangata katoa e rere ana te pirau, me nga tangata katoa e poke ana i te tupapaku.

3 Ko te tane, ko te wahine, me ngare atu, me ngare e koutou ki waho o te puni: kei poke i a ratou o ratou puni e nohoia nei e ahau.

4 Na peratia ana e nga tama a Iharaira, a motuhia ketia ana ratou i roto i te puni: rite tonu ki ta Ihowa i korero ai ki a Mohi ta nga tama a Iharaira i mea ai.

5 I korero ano a Ihowa ki a Mohi, i mea,

6 Mea atu ki nga tama a Iharaira, Ki te mahia e te tangata, e te wahine ranei, tetahi mea e hara ai te tangata, hei mahi i te kino ki a Ihowa, a ka he taua wairua;

7 Na me whaki to ratou hara i hara ai: me whakahoki e ia te mea i he ai ia, te tino mea, me tapiri ano ki tona whakarima, ka hoatu ai ki te tangata i hara nei ia ki a ia.

8 Otiia ki te kahore he whanaunga o taua tangata hei hoatutanga mo te utu, me hoatu te utu mo te hara ki a Ihowa, ara ki te tohunga; hei tapiri mo te hipi whakamarie hei whakamarie mona.

9 Na, ko nga whakahere hapahapai katoa o nga mea tapu katoa a nga tama a Iharaira, e kawea ana ki te tohunga, mana era.

10 Mana ake nga mea tapu a te tangata: ko ta te tangata e hoatu ai ki te tohunga, mana tena.

11 I korero ano a Ihowa ki a Mohi, i mea,

12 Korero ki nga tama a Iharaira, mea atu ki a ratou, Ki te peka ke te wahine a tetahi tangata, a ka hara ki a ia,

13 A ka takoto, ka puremu tetahi ki a ia, a ka ngaro i nga kanohi o tana tahu, ka huna, a ka poke te wahine, kahore ano hoki he kaiwhakaatu mo tona he, kahore ano ia i mau rawa;

14 A ka tau ki a ia te wairua hae, a ka hae ia ki tana wahine, a ka poke te wahine: ki te tau ranei ki a ia te wairua hae, a ka hae ia ki tana wahine kihai nei i poke;

15 Katahi ka kawe taua tangata i tana wahine ki te tohunga, me kawe ano e ia ta te wahine whakahere hei mea mona, te whakatekau epa paraoa parei; kaua he hinu e ringihia ki runga, kaua ano he parakihe e hoatu ki runga; he whakahere totokore hoki mo te hae, he whakahere whakamahara, hei whakamahara ki te kino.

16 Na ka nekehia mai ia e te tohunga, a ka whakaturia ki te aroaro o Ihowa:

17 A ka mau te tohunga ki te wai tapu i te oko oneone; ka mau ano te tohunga ki tetahi wahi o te puehu o te papa o te tapenakara, ka maka ai ki te wai:

18 Na ka whakaturia e te tohunga te wahine ki te aroaro o Ihowa, a ka tuku i nga makawe o te wahine kia mahora noa, ka hoatu ai i te whakahere whakamahara ki ona ringa, ara i te whakahere totokore mo te hae: hei te ringa ia o te tohunga te wai kawa e tau ai te kanga:

19 Na ka whakaoati te tohunga i a ia, a ka mea ki te wahine, Ki te mea kahore ano tetahi tangata i takoto ki a koe, ki te kahore ano hoki koe i peka atu, i poke, i te mea i raro koe i tau tane, kia ora koe i tenei wai kawa e tau ai te kanga:

20 Ki te mea ia kua peka ke koe, i te mea i raro koe i tau tane, a kua poke koe, a kua takoto ki a koe tetahi tangata ehara nei i te tane nau:

21 Katahi ka whakaoati te tohunga i te wahine ki te oati kanga, a ka mea te tohunga ki te wahine, Ma Ihowa koe e mea hei kanga, hei oati i roto i tou iwi, ina mea a Ihowa kia pirau tou huha, kia pupuhi hoki tou puku;

22 A ka tae ki roto ki ou whekau tenei wai e tau ai te kanga, e pupuhi ai tou puku, e pirau ai tou huha: me ki te wahine, Amine, Amine.

23 A me tuhituhi enei kanga e te tohunga ki te pukapuka, ka horoi atu ano e ia ki roto ki te wai kawa:

24 Na ka whakainumia e ia te wahine ki te wai kawa e tau ai te kanga, a ka tae te wai e tau ai te kanga ki roto ki a ia, ka kawa.

25 Me tango hoki e te tohunga te whakahere mo te hae i te ringa o te wahine, a ka poipoia te whakahere ki te aroaro o Ihowa, ka whakaherea ki runga ki te aata:

26 Na ka aohia e te tohunga tetahi wahi o te whakahere, kia ki te ringa, ko tona whakamaharatanga hoki, a ka tahuna ki runga ki te aata, a muri iho ka whakainumia te wahine ki te wai.

27 A ka oti ia te whakainu ki te wai, na ki te mea kua poke ia, kua hara ki tana tahu, na ka tae ki roto ki a ia te wai e tau ai te kanga, ka kawa, a ka pupuhi tona puku, ka pirau hoki tona huha: a hei mea kanga tena wahine i roto i tona iwi.

28 A ki te mea kihai i poke te wahine, a e ma ana; na ka ora, a ka whai tamariki.

29 Ko te ture tenei mo nga hae, mehemea te wahine, kei raro nei ia i tana tane, ka peka ke, a ka poke;

30 Ina tau iho ranei te wairua hae ki tetahi, a ka hae ia ki tana wahine; na me whakatu taua wahine e ia ki te aroaro o Ihowa; na ka mahia e te tohunga tenei ture katoa ki a ia.

31 Na ka kore he he mo te tangata, a ka waha e taua wahine tona kino.