1 Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord,

2 när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.

3 Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt.

4 Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.

5 På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.

6 Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke låten eder förskräckas av något.

7 Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.

8 Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.

9 Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen få välsignelse till arvedel.

10 Ty »den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek;

11 han vände sig bort ifrån det som är ont, och göre vad gott är, han söke friden, och trakte därefter

12 Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».

13 Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för det som är gott?

14 Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke förskräckas;

15 nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan

16 och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.

17 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara Guds vilja, än att lida för onda.

18 Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.

19 I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar som höllos i fängelse,

20 för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få -- allenast åtta personer -- blevo frälsta genom vatten.

21 Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten -- nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete -- i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,

22 hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.

1 Kei tokomaha koutou ki te whakaako, e oku teina, e matau ana hoki koutou rahi ake te he e tau ki a tatou.

2 He maha hoki nga mea e tapepa ai tatou katoa. Ki te kore tetahi e tapepa i te kupu, he tino tika tena tangata, e taea ano e ia te paraire te tinana katoa.

3 Na, ka panga nei e tatou nga paraire ki nga mangai o nga hoiho, kia rongo ai ratou ki a tatou; a pareparea ana e tatou to ratou tinana katoa.

4 Whakaaroa nga kaipuke, nga mea nunui rawa nei, he mea aki nei e nga hau kaha, heoi e pareparea ana e te urungi nohinohi rawa ki te wahi e hiahia ai te hinengaro o te kaiurungi:

5 Waihoki ko te arero he wahi nohinohi ia, nui atu hoki tona whakapehapeha. Nana, te nui o te wahie e whakaungia ana e te ahi nohinohi!

6 He kapura ano hoki te arero, ko te ao maori o te kino: pera tonu te arero i roto i o tatou wahi, poke iho i a ia te tinana katoa, ngiha ana i a ia huri noa nga mea katoa o te tangata, he mea whakau ano ia na te reinga.

7 Ko nga momo kararehe katoa hoki, ko nga manu, ko nga mea ngokingoki, ko nga mea i te moana, e whakararatatia ana, kua whakararatatia ano hoki i mua e te tangata:

8 Ko te arero ia e kore tena e taea e tetahi tangata te whakarata; he kino ia e kore e taea te pehi, ki tonu i te wai whakamate.

9 Ko ta tatou mea ia hei whakapai i te Atua, i te Matua; ko ta tatou mea ano ia hei kanga i nga tangata, i hanga kia rite ki te Atua.

10 Kotahi tonu te mangai puta ake ana i roto ko te manaaki, ko te kanga. Ehara i te pai, e oku teina, kia penei enei mea.

11 E pupu ake ana ranei i te puna ko te reka, ko te kawa, i roto i te poka kotahi?

12 E hua ranei he oriwa ma te piki, e oku teina, he piki ranei ma te waina? e kore ano hoki e pupu ake i te wai tai he wai reka.

13 Ko wai te tangata whakaaro nui, te tangata matau i roto i a koutou? ma tona whakahaere pai e whakaatu ana mahi, kei runga i te mahaki o te whakaaro nui.

14 Tena ko tenei he hae nanakia to koutou, he totohe i roto i o koutou ngakau, kaua e whakamanamana, kaua hoki e teka ki te pono.

15 Ehara tenei matauranga i te mea e heke iho ana i runga; no te whenua ia, no te ngakau maori, no te rewera.

16 I te wahi hoki e noho ai te hae me te totohe, ko reira ano te noho kino me nga mahi he katoa.

17 Ko te matauranga ia o runga, he mea kinokore i te tuatahi, muri iho he rangimarie, he ngawari, he hohoro ki te whakarongo, ki tonu i te mahi tohu, i nga hua pai, kahore ana whiriwhiringa i te tangata, kahore ona tinihanga.

18 A e ruia ana nga hua o te tika i roto i te rangimarie ma te hunga hohou rongo.