1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

1 Mais Job répondit, et dit :

2 Jusqu'à quand affligerez-vous mon âme, et m'accablerez-vous de paroles?

3 Vous avez déjà par dix fois [tâché] de me couvrir de confusion. N'avez-vous point honte de vous roidir ainsi contre moi?

4 Mais quand il serait vrai que j'aurais péché, la faute serait pour moi.

5 Mais si absolument vous voulez parler avec hauteur contre moi, et me reprocher mon opprobre;

6 Sachez donc que c'est Dieu qui m'a renversé, et qui a tendu son filet autour de moi.

7 Voici je crie pour la violence qui m'est faite, et je ne suis point exaucé; je m'écrie, et il n'y a point de jugement.

8 Il a fermé son chemin, tellement que je ne saurais passer; et il a mis les ténèbres sur mes sentiers.

9 Il m'a dépouillé de ma gloire, il m'a ôté la couronne de dessus la tête.

10 Il m'a détruit de tous côtés, et je m'en vais; il a fait disparaître mon espérance comme celle d'un arbre [que l'on arrache].

11 Il s'est enflammé de colère contre moi, et m'a traité comme un de ses ennemis.

12 Ses troupes sont venues ensemble, et elles ont dressé leur chemin contre moi, et se sont campées autour de ma tente.

13 Il a fait retirer loin de moi mes frères; et ceux qui me connaissaient se sont fort éloignés de moi.

14 Mes proches m'ont abandonné, et ceux que je connaissais m'ont oublié.

15 Ceux qui demeuraient dans ma maison et mes servantes, m'ont tenu pour un inconnu, [et] m'ont réputé comme étranger.

16 J'ai appelé mon serviteur, mais il ne m'a point répondu, quoique je l'aie supplié de ma propre bouche.

17 Mon haleine est devenue odieuse à ma femme; quoique je la supplie par les enfants de mon ventre.

18 Même les petits me méprisent, et si je me lève ils parlent contre moi.

19 Tous ceux à qui je déclarais mes secrets, m'ont en abomination; et tous ceux que j'aimais se sont tournés contre moi.

20 Mes os sont attachés à ma peau et à ma chair, et il ne me reste d'entier que la peau de mes dents.

21 Ayez pitié de moi, ayez pitié de moi, vous mes amis; car la main de Dieu m'a frappé.

22 Pourquoi me poursuivez-vous comme le [Dieu] Fort [me poursuit], sans pouvoir vous rassasier de ma chair?

23 Plût à Dieu que maintenant mes discours fussent écrits! Plût à Dieu qu'ils fussent gravés dans un livre;

24 Avec une touche de fer, et sur du plomb, [et] qu'ils fussent taillés sur une pierre de roche à perpétuité!

25 Car je sais que mon Rédempteur est vivant, et qu'il demeurera le dernier sur la terre.

26 Et lorsqu'après ma peau ceci aura été rongé, je verrai Dieu de ma chair,

27 Je le verrai moi-même, et mes yeux le verront, et non un autre. Mes reins se consument dans mon sein.

28 Vous devriez plutôt dire : Pourquoi le persécutons-nous? puisque le fondement de mes paroles se trouve en moi.

29 Ayez peur de l'épée; car la fureur [avec laquelle vous me persécutez], est [du nombre] des iniquités qui attirent l'épée; c'est pourquoi sachez qu'il y a un jugement.