1 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.

2 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

3 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.

4 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.

5 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.

6 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.

7 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.

8 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»

9 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»

10 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.

11 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'

12 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»

13 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

14 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.

15 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;

16 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»

17 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan;

18 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»

19 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

20 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.

21 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.

22 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!»

23 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.

24 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.

25 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'.

26 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.

27 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --

28 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;

29 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,

30 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

31 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;

32 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

33 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»

34 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»

35 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.»

36 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.

37 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»

38 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»

39 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.

40 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.»

41 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad

42 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»

43 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.

44 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.

45 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.

46 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.»

47 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.

48 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»

49 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»

50 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.

51 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.

52 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.

53 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»

54 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.

55 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

56 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.

57 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»

58 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»

59 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»

60 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.

61 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»

62 Och han gick ut och grät bitterligen.

63 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.

64 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»

65 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

66 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd

67 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.

68 Och om jag frågar, så svaren I icke.

69 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»

70 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»

71 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»

1 Or la fête des pains sans levain, qu'on appelle Pâque, approchait.

2 Et les principaux Sacrificateurs et les Scribes cherchaient comment ils le pourraient faire mourir : car ils craignaient le peuple.

3 Mais satan entra dans Judas, surnommé Iscariot, qui était du nombre des douze.

4 Lequel s'en alla, et parla avec les principaux Sacrificateurs et les Capitaines, de la manière dont il le leur livrerait.

5 Et ils en furent joyeux, et convinrent qu'ils lui donneraient de l'argent.

6 Et il le leur promit; et il cherchait le temps propre pour le leur livrer sans tumulte.

7 Or le jour des pains sans levain, auquel il fallait sacrifier l'[Agneau] de Pâque, arriva.

8 Et [Jésus] envoya Pierre et Jean, en leur disant : allez, et apprêtez-nous l'[Agneau] de Pâque, afin que nous le mangions.

9 Et ils lui dirent : où veux-tu que nous l'apprêtions?

10 Et il leur dit : voici, quand vous serez entrés dans la ville vous rencontrerez un homme portant une cruche d'eau, suivez-le en la maison où il entrera.

11 Et dites au maître de la maison : le Maître t'envoie dire : où est le logis où je mangerai l'[Agneau] de Pâque avec mes Disciples?

12 Et il vous montrera une grande chambre haute, parée; apprêtez là l'[Agneau de Pâque].

13 S'en étant donc allés, ils trouvèrent tout comme il leur avait dit; et ils apprêtèrent l'[Agneau] de Pâque.

14 Et quand l'heure fut venue, il se mit à table, et les douze Apôtres avec lui.

15 Et il leur dit : j'ai fort désiré de manger cet [Agneau] de Pâque avec vous avant que je souffre.

16 Car je vous dis, que je n'en mangerai plus jusqu'à ce qu'il soit accompli dans le Royaume de Dieu.

17 Et ayant pris la coupe, il rendit grâces, et il dit : prenez-la, et la distribuez entre vous.

18 Car je vous dis, que je ne boirai plus du fruit de la vigne, jusqu'à ce que le Règne de Dieu soit venu.

19 Puis prenant le pain, et ayant rendu grâces, il le rompit et le leur donna, en disant : ceci est mon corps, qui est donné pour vous; faites ceci en mémoire de moi.

20 De même aussi [il leur donna] la coupe, après le souper, en disant : cette coupe est le Nouveau Testament en mon sang, qui est répandu pour vous.

21 Cependant voici, la main de celui qui me trahit est avec moi à table.

22 Et certes le Fils de l'homme s'en va; selon ce qui est déterminé; toutefois malheur à cet homme par qui il est trahi.

23 Alors ils se mirent à s'entredemander l'un à l'autre, qui serait celui d'entre eux à qui il arriverait de commettre cette action.

24 Il arriva aussi une contestation entre eux, pour savoir lequel d'entre eux serait estimé le plus grand.

25 Mais il leur dit : Les Rois des nations les maîtrisent; et ceux qui usent d'autorité sur elles sont nommés bienfaiteurs.

26 Mais il n'en sera pas ainsi de vous : au contraire, que le plus grand entre vous soit comme le moindre; et celui qui gouverne, comme celui qui sert.

27 Car lequel est le plus grand, celui qui est à table, ou celui qui sert? N'est-ce pas celui qui est à table? Or je suis au milieu de vous comme celui qui sert.

28 Or vous êtes ceux qui avez persévéré avec moi dans mes tentations.

29 C'est pourquoi je vous confie le Royaume comme mon Père me l'a confié.

30 Afin que vous mangiez et que vous buviez à ma table dans mon Royaume; et que vous soyez assis sur des trônes jugeant les douze Tribus d'Israël.

31 Le Seigneur dit aussi : Simon, Simon, voici, satan a demandé instamment à vous cribler comme le blé;

32 Mais j'ai prié pour toi que ta foi ne défaille point; toi donc, quand tu seras un jour converti, fortifie tes frères.

33 Et [Pierre] lui dit : Seigneur, je suis tout prêt d'aller avec toi, soit en prison soit à la mort.

34 Mais Jésus lui dit : Pierre, je te dis que le coq ne chantera point aujourd'hui, que premièrement tu ne renies par trois fois de m'avoir connu.

35 Puis il leur dit : quand je vous ai envoyés sans bourse, sans sac, et sans souliers, avez-vous manqué de quelque chose? Ils répondirent : de rien.

36 Et il leur dit : mais maintenant que celui qui a une bourse la prenne, et de même celui qui a un sac; et que celui qui n'a point d'épée vende sa robe, et achète une épée.

37 Car je vous dis, qu'il faut que ceci aussi qui est écrit, soit accompli en moi : et il a été mis au rang des iniques. Car certainement les choses qui [ont été prédites] de moi, s'en vont être accomplies.

38 Et ils dirent : Seigneur, voici deux épées. Et il leur dit : c'est assez.

39 Puis il partit, et s'en alla, selon sa coutume, au mont des oliviers; et ses Disciples le suivirent.

40 Et quand il fut arrivé en ce lieu-là, il leur dit : Priez que vous n'entriez point en tentation.

41 Puis s'étant éloigné d'eux environ d'un jet de pierre, et s'étant mis à genoux, il priait,

42 Disant : Père, si tu voulais transporter cette coupe loin de moi; toutefois que ma volonté ne soit point faite, mais la tienne.

43 Et un Ange lui apparut du ciel, le fortifiant.

44 Et lui étant en agonie, priait plus instamment, et sa sueur devint comme des grumeaux de sang découlant en terre.

45 Puis s'étant levé de sa prière, il revint à ses Disciples, lesquels il trouva dormant de tristesse;

46 Et il leur dit : pourquoi dormez-vous? levez-vous, et priez que vous n'entriez point en tentation.

47 Et comme il parlait encore, voici une troupe, et celui qui avait nom Judas, l'un des douze, vint devant eux, et s'approcha de Jésus pour le baiser.

48 Et Jésus lui dit : Judas, trahis-tu le Fils de l'homme par un baiser?

49 Alors ceux qui étaient autour de lui, voyant ce qui allait arriver, lui dirent : Seigneur, frapperons-nous de l'épée?

50 Et l'un d'eux frappa le serviteur du souverain Sacrificateur, et lui emporta l'oreille droite.

51 Mais Jésus prenant la parole dit : laissez[-les] faire jusques ici. Et lui ayant touché l'oreille, il le guérit.

52 Puis Jésus dit aux principaux Sacrificateurs, et aux Capitaines du Temple, et aux Anciens qui étaient venus contre lui : êtes-vous venus comme après un brigand avec des épées et des bâtons?

53 Quoique j'aie été tous les jours avec vous au Temple, vous n'avez pas mis la main sur moi; mais c'est ici votre heure, et la puissance des ténèbres.

54 Se saisissant donc de lui, ils l'emmenèrent, et le firent entrer dans la maison du souverain Sacrificateur; et Pierre suivait de loin.

55 Or ces gens ayant allumé du feu au milieu de la cour, et s'étant assis ensemble, Pierre s'assit aussi parmi eux.

56 Et une servante le voyant assis auprès du feu, et ayant l'œil arrêté sur lui, dit : celui-ci aussi était avec lui;

57 Mais il le nia, disant : femme, je ne le connais point.

58 Et un peu après, un autre le voyant, dit : tu es aussi de ces gens-là, mais Pierre dit : ô homme! je n'en suis point.

59 Et environ l'espace d'une heure après, quelque autre affirmait, [et disait] : certainement celui-ci aussi était avec lui : car il est Galiléen.

60 Et Pierre dit : ô homme! je ne sais ce que tu dis. Et dans ce moment, comme il parlait encore, le coq chanta.

61 Et le Seigneur se tournant, regarda Pierre; et Pierre se ressouvint de la parole du Seigneur, qui lui avait dit : avant que le coq chante, tu me renieras trois fois.

62 Alors Pierre étant sorti dehors, pleura amèrement.

63 Or ceux qui tenaient Jésus, se moquaient de lui, et le frappaient.

64 Et lui ayant bandé les yeux, ils lui donnaient des coups sur le visage, et l'interrogeaient, disant : devine qui est celui qui t'a frappé?

65 Et ils disaient plusieurs autres choses contre lui, en l'outrageant de paroles.

66 Et quand le jour fut venu, les Anciens du peuple, et les principaux Sacrificateurs, et les Scribes, s'assemblèrent, et l'emmenèrent dans le conseil;

67 Et [lui] dirent : si tu es le Christ, dis-le-nous. Et il leur répondit : si je vous le dis, vous ne le croirez point.

68 Que si aussi je vous interroge, vous ne me répondrez point, et vous ne me laisserez point aller.

69 Désormais le Fils de l'homme sera assis à la droite de la puissance de Dieu.

70 Alors ils dirent tous : es-tu donc le Fils de Dieu? Il leur dit : vous le dites vous-mêmes que je le suis.

71 Et ils dirent : qu'avons-nous besoin encore de témoignage? car nous-mêmes nous l'avons ouï de sa bouche.