1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.
2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»
7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
8 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.
1 Maskil (cantique) de David, lorsqu'il était dans la caverne; prière.
2 Je crie, de ma voix, à l'Éternel; de ma voix, je supplie l'Éternel.
3 Je répands devant lui ma plainte; j'expose ma détresse en sa présence.
4 Quand mon esprit est abattu en moi, toi, tu connais mon sentier. Ils m'ont caché un piège dans le chemin où je marchais.
5 Regarde à ma droite, et vois! Personne ne me reconnaît; tout refuge me manque; personne n'a souci de mon âme.
6 Éternel! je crie à toi, et je dis: Tu es ma retraite, mon partage dans la terre des vivants.
7 Sois attentif à mon cri, car je suis fort misérable; délivre-moi de ceux qui me poursuivent, car ils sont plus forts que moi!
8 Retire mon âme de sa prison, afin que je célèbre ton nom. Les justes viendront autour de moi, parce que tu m'auras fait du bien.