1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
1 Gedenke, HERR, was uns widerfahren ist! Schau her und siehe unsere Schmach!
2 Unser Erbe ist den Fremden zugefallen, unsere Häuser den Ausländern.
3 Wir sind Waisen geworden, vaterlos, unsere Mütter zu Witwen.
4 Unser Wasser trinken wir um Geld, unser Holz kommt uns gegen Bezahlung zu.
5 Unsere Verfolger sind uns beständig auf dem Hals; werden wir müde, so gönnt man uns keine Ruhe.
6 Wir haben Ägypten die Hand gereicht und Assur, um genug Brot zu erhalten.
7 Unsere Väter, die gesündigt haben, sind nicht mehr; wir müssen ihre Schuld tragen.
8 Knechte herrschen über uns; niemand befreit uns aus ihrer Hand!
9 Wir schaffen unsere Nahrung unter Lebensgefahr herbei, weil uns in der Wüste das Schwert bedroht.
10 Unsere Haut ist schwarz wie ein Ofen, so versengt uns der Hunger.
11 Frauen wurden in Zion vergewaltigt, Jungfrauen in den Städten Judas.
12 Fürsten wurden durch ihre Hand gehängt, die Person der Alten hat man nicht geachtet.
13 Jünglinge müssen Mühlsteine tragen und Knaben straucheln unter Bürden von Holz.
14 Die Ältesten bleiben weg vom Tor, und die Jünglinge lassen ihr Saitenspiel.
15 Die Freude unsres Herzens ist dahin, unser Reigen hat sich in Klage verwandelt.
16 Die Krone ist uns vom Haupte gefallen; wehe uns, daß wir gesündigt haben!
17 Darob ist unser Herz krank geworden, darum sind unsere Augen trübe:
18 weil der Berg Zion verwüstet ist; Füchse tummeln sich daselbst.
19 Du aber, o HERR, bleibst ewiglich, dein Thron besteht für und für!
20 Warum willst du uns für immer vergessen, uns verlassen auf Lebenszeit?
21 Bringe uns zu dir zurück, o HERR, so kehren wir um; laß es wieder werden wie vor alters!
22 Oder hast du uns gänzlich verworfen, bist du allzusehr über uns erzürnt?