1 Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand.

2 Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.

3 Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.»

4 Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego.

5 Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. --

6 Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

7 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen.

8 Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde.

9 Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom.

10 Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.

11 Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.»

12 Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

13 Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom.

14 Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika,

15 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.

16 Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus;

17 vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);

18 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren

19 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

20 Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta.

21 Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.

22 Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna.

23 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser: »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?

24 Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd;

25 och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.

26 Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom. --

27 Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.

28 Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala;

29 men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

30 De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

31 Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.

32 Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.»

33 Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»

34 Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!

35 Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»

1 Und er ging wiederum in die Synagoge. Und es war dort ein Mensch, der hatte eine verdorrte Hand.

2 Und sie lauerten ihm auf, ob er ihn am Sabbat heilen würde, damit sie ihn verklagen könnten.

3 Und er spricht zu dem Menschen, der die verdorrte Hand hatte: Steh auf und tritt in die Mitte!

4 Und er spricht zu ihnen: Darf man am Sabbat Gutes oder Böses tun, das Leben retten oder töten? Sie aber schwiegen.

5 Und indem er sie ringsumher mit Zorn ansah, betrübt wegen der Verstocktheit ihres Herzens, spricht er zu dem Menschen: Strecke deine Hand aus! Und er streckte sie aus, und seine Hand wurde wieder gesund wie die andere.

6 Da gingen die Pharisäer hinaus und hielten alsbald mit den Herodianern Rat wider ihn, wie sie ihn umbringen könnten.

7 Aber Jesus entwich mit seinen Jüngern an das Meer; und eine große Menge aus Galiläa folgte ihm nach; auch aus Judäa

8 und von Jerusalem und von Idumäa und von jenseits des Jordan und aus der Gegend von Tyrus und Zidon kamen große Scharen zu ihm, da sie gehört hatten, wie viel er tat.

9 Und er befahl seinen Jüngern, ihm ein Schifflein bereitzuhalten um der Volksmenge willen, damit sie ihn nicht drängten.

10 Denn er heilte viele, so daß alle, die eine Plage hatten, ihn überfielen, um ihn anzurühren.

11 Und wenn ihn die unreinen Geister erblickten, fielen sie vor ihm nieder, schrieen und sprachen: Du bist der Sohn Gottes!

12 Und er drohte ihnen sehr, daß sie ihn nicht offenbar machen sollten.

13 Und er stieg auf den Berg und rief zu sich, welche er wollte; und sie kamen zu ihm.

14 Und er verordnete zwölf, daß sie bei ihm wären und daß er sie aussendete zu predigen

15 und daß sie Macht hätten, die Dämonen auszutreiben:

16 Simon, welchem er den Namen Petrus beilegte,

17 und Jakobus, den Sohn des Zebedäus, und Johannes, den Bruder des Jakobus, welchen er den Namen Boanerges, das heißt Donnersöhne, beilegte;

18 und Andreas, Philippus, Bartholomäus, Matthäus, Thomas, Jakobus, den Sohn des Alphäus, Thaddäus, Simon den Kananäer,

19 und Judas Ischariot, der ihn auch verriet.

20 Und sie traten in das Haus, und das Volk kam abermals zusammen, also daß sie nicht einmal Speise zu sich nehmen konnten.

21 Und als die, welche um ihn waren, es hörten, gingen sie aus, ihn zu greifen; denn sie sagten: Er ist von Sinnen!

22 Und die Schriftgelehrten, die von Jerusalem herabgekommen waren, sprachen: Er hat den Beelzebul, und durch den Obersten der Dämonen treibt er die Dämonen aus.

23 Da rief er sie zu sich und sprach in Gleichnissen zu ihnen: Wie kann ein Satan den andern austreiben?

24 Und wenn ein Reich in sich selbst uneinig ist, so kann ein solches Reich nicht bestehen.

25 Und wenn ein Haus in sich selbst uneinig ist, so kann ein solches Haus nicht bestehen.

26 Und wenn der Satan wider sich selbst auftritt und entzweit ist, so kann er nicht bestehen, sondern er nimmt ein Ende.

27 Niemand kann in das Haus des Starken hineingehen und seinen Hausrat rauben, es sei denn, er binde zuvor den Starken; dann erst wird er sein Haus berauben.

28 Wahrlich, ich sage euch, alle Sünden sollen den Menschenkindern vergeben werden, auch die Lästerungen, womit sie lästern;

29 wer aber wider den heiligen Geist lästert, der hat in Ewigkeit keine Vergebung, sondern er ist einer ewigen Sünde schuldig.

30 Denn sie sagten: Er hat einen unreinen Geist.

31 Da kamen seine Mutter und seine Brüder; sie blieben aber draußen, schickten zu ihm und ließen ihn rufen.

32 Und das Volk saß um ihn her. Und sie sagten zu ihm: Siehe, deine Mutter und deine Brüder sind draußen und suchen dich.

33 Und er antwortete ihnen und sprach: Wer ist meine Mutter, oder meine Brüder?

34 Und indem er ringsumher die ansah, welche um ihn saßen, spricht er: Siehe da, meine Mutter und meine Brüder!

35 Denn wer den Willen Gottes tut, der ist mir Bruder und Schwester und Mutter.