1 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus,

2 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus».

3 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset.

4 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt.

5 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;

6 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.

7 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,

8 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,

9 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.

10 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar.

11 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»

12 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,

13 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.

14 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.

15 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,

16 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?

17 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?

18 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?

19 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.

1 Por isso, santos irmãos, participantes de uma vocação celestial, considerai atentamente o apóstolo e o sumo sacerdote da nossa confissão, Jesus,

2 o qual era fiel ao que o constituiu, como também Moisés o era em toda a casa de Deus.

3 Pois ele é tido por digno de tanta maior glória que Moisés, quanto aquele que estabeleceu a casa, tem maior honra que a mesma casa.

4 Pois toda a casa é estabelecida por alguém, mas o que estabeleceu todas as coisas é Deus.

5 Moisés, na verdade, era fiel em toda a casa de Deus como um servo, para testemunho das coisas que se haviam de anunciar;

6 Cristo, porém, como filho, sobre a casa de Deus, a qual casa somos nós, se guardarmos firmes até o fim a nossa confiança e a glória da esperança.

7 Por isso diz o Espírito Santo: Hoje se ouvirdes a sua voz,

8 Não endureçais os vossos corações como na provocação No dia da provação no deserto,

9 Onde os vossos pais me experimentaram, pondo-me à prova, E viram as minhas obras por quarenta anos.

10 Porquanto me indignei contra esta geração, E disse: Eles sempre erram no seu coração, Não conheceram os meus caminhos.

11 Assim jurei na minha ira: Não entrarão no meu descanso.

12 Cuidai, irmãos, que não haja, porventura, em algum de vós um perverso coração de incredulidade, em apostatar do Deus vivo;

13 mas exortai-vos uns aos outros todos os dias, durante o tempo que se chama Hoje, a fim de que algum de vós não seja endurecido pelo engano do pecado.

14 Pois nos tornamos participantes de Cristo, se guardarmos firmes até o fim o princípio da nossa confiança.

15 Enquanto se diz: Hoje se ouvirdes a sua voz, Não endureçais os vossos corações como na provocação.

16 Pois quais foram os que, tendo-a ouvido, o provocaram? Não foram todos os que sairam do Egito por meio de Moisés?

17 E contra quem esteve indignado quarenta anos? Não foi contra os que pecaram, cujos corpos caíram no deserto?

18 E a quem jurou que não entrariam no seu descanso, senão aos que foram desobedientes?

19 Vemos que não puderam entrar por causa da incredulidade.