1 Bel sjunker ned, Nebo måste böja sig, deras bilder lämnas åt djur och fänad; de som I förden omkring i högtidståg, de lastas nu på ök som bära sig trötta av bördan.

2 Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned; de kunna icke rädda någon börda, själva vandra de bort i fångenskap.

3 Så hören nu på mig, I av Jakobs hus, I alla som ären kvar av Israels hus, I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet och burna av mig allt ifrån modersskötet.

4 Ända till eder ålderdom är jag densamme, och intill dess I varden grå, skall jag bära eder; så har jag hittills gjort, och jag skall också framgent hålla eder uppe, jag skall bära och rädda eder.

5 Med vem viljen I likna och jämföra mig, och med vem viljen I sammanställa mig, så att jag skulle vara honom lik?

6 Man skakar ut guld ur pungen och väger upp silver på vågen, och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud, för vilken man kan falla ned och tillbedja.

7 Den lyfter man på axeln och bär den bort och sätter ned den på dess plats, för att den skall stå där och ej vika från stället. Men ropar någon till den, så svarar den icke och frälsar honom icke ur hans nöd.

8 Tänken härpå och kommen till förnuft; besinnen eder, I överträdare.

9 Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes;

10 jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: »Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag»;

11 jag som kallar på örnen från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.

12 Så hören nu på mig, I stormodige, I som menen, att hjälpen är långt borta.

13 Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta, och min frälsning dröjer icke; jag giver frälsning i Sion och min härlighet åt Israel.

1 Bel cai, Nebo desmorona. Suas estátuas são carregadas em lombo de mula, fazem delas o fardo de animais exaustos.

2 Desmoronam todos e desabam; incapazes de salvar aqueles que os carregam, vão eles mesmos ao cativeiro.

3 Ouvi-me, casa de Jacó, e vós, sobreviventes da casa de Israel, que eu carreguei desde vosso nascimento e sustentei desde o seio materno:

4 permanecerei o mesmo até vossa velhice, sustentar-vos-ei até o tempo dos cabelos brancos; eu vos carregarei como já carreguei, cuidarei de vós e preservar-vos-ei;

5 a quem podereis comparar-me ou igualar-me? Quem poreis em paralelo comigo, que me seja igual?

6 Eis os que desembolsam seu ouro, e pesam a prata na balança; contratam um ourives para que ele faça um deus, diante do qual se prostram em adoração;

7 eles o carregam nos ombros e o transportam, depois o colocam em seu posto, onde se mantém, sem mais poder mover-se. Por mais que o invoquem, nunca responde, e não salva do infortúnio;

8 lembrai-vos disso, sede razoáveis, e entrai em vós mesmos, pecadores.

9 Recordai-vos do que se passou outrora. Só eu sou Deus, e não há nenhum outro, eu sou Deus e ninguém me é semelhante.

10 Desde o princípio eu predisse o futuro, anuncio antecipadamente o que ainda não se cumpriu. Meu plano realizar-se-á, executarei todas as minhas vontades.

11 Chamo do oriente uma ave de rapina, de uma terra longínqua o homem de meus desígnios. O que disse, executarei; o que concebi, realizarei.

12 Escutai-me, homens desanimados, que vos julgais longe da salvação!

13 Faço aproximar-se a salvação que prometi; ela não está longe: e a libertação que predisse não tardará. Darei a vitória a Sião, e minha glória a Israel.