1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).
34 Så svarade nu HERREN Job och sade:
35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36 Job svarade HERREN och sade:
37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.
1 (39 -4) Ngươi có biết thì nào dê rừng đẻ chăng? Có xem xét mùa nào nai cái đẻ chăng?
2 (39 -5) Ngươi có tính số tháng nó có thai, Và biết kỳ nó đẻ chăng?
3 (39 -6) Nó ngồi chồm hỗm, đẻ con nhỏ ra, Và được giải khỏi sự đau đớn của nó.
4 (39 -7) Các con nhỏ nó trở nên mạnh mẽ, lớn lên trong đồng nội; Đoạn lìa mẹ mình, chẳng còn trở lại nữa.
5 (39 -8) Ai để cho con lừa rừng chạy thong dong? Ai có mở trói cho con lừa lẹ làng kia?
6 (39 -9) Ta đã ban cho nó đồng vắng làm nhà, Và ruộng mặn làm nơi ở.
7 (39-10) Nó khinh chê tiếng ồn ào của thị thành, Không nghe tiếng của kẻ coi dắt.
8 (39-11) Khắp các núi là đồng cỏ của nó, Nó tìm kiếm mọi vật xanh tươi.
9 (39-12) Chớ thì con bò tót muốn làm việc cho ngươi chăng? Nó chịu ở gần bên máng cỏ ngươi chớ?
10 (39-13) Ngươi há có thể lấy dây cột bò tót nơi giòng cày sao? Nó sẽ chịu theo sau ngươi mà bừa trũng chăng?
11 (39-14) Ngươi há sẽ nhờ cậy nó, vì nó sức nhiều sao? Ngươi sẽ giao công lao mình cho nó chăng?
12 (39-15) Chờ thì ngươi cậy nó đem ngũ cốc về, Và nhờ nó gom lúa mì lại trong sân ngươi ư?
13 (39-16) Chim lạc đà đập cánh vui mừng; Nhưng cánh và lông ấy, há có biết thương yêu sao?
14 (39-17) Vì nó để trứng mình dưới đất, Vùi nóng trứng ấy nơi bụi cát,
15 (39-18) Quên rằng có lẽ chơn người bước nát nó, Hoặc con thú đồng giày đạp nó đi chăng.
16 (39-19) Nó ở khắc khổ với con nó, dường như không thuộc về nó, Sự lao khổ nó luống công, nhưng nó không lo căm đến.
17 (39-20) Vì Đức Chúa Trời cất sự khôn ngoan khỏi nó, Không phân chia thông sáng cho nó.
18 (39-21) Khi nó đập cánh bay lên, Bèn nhạo báng ngựa và người cỡi ngựa.
19 (39-22) Có phải ngươi ban sức lực cho ngựa, Và phủ cổ nó lông gáy rung rung chăng?
20 (39-23) Há có phải ngươi khiến nó nhảy búng như cào cào chăng? Tiếng kêu hí có oai của nó, thật đáng sợ.
21 (39-24) Nó đào đất trong trũng, vui mừng về sức lực mình; Nó xông tới đón quân cầm binh khí.
22 (39-25) Nó khinh chê sự sợ, chẳng ghê điều chi; Trước ngọn gươm nó không xây trở.
23 (39-26) Trên nó vang tiếng gùi tên, Giáo và lao sáng giới.
24 (39-27) Nó lượt dậm, vừa nhảy vừa hét, Khi kèn thổi nó chẳng cầm mình lại được.
25 (39-28) Vừa khi nghe kèn thổi, nó bèn la: Hi! Hi! Từ xa nó đánh hơi mùi giặc, Nghe tiếng ầm ầm của các quan tướng và tiếng reo hô của chiến sĩ.
26 (39-29) Có phải nhờ sự khôn ngươi mà con diều vùng bay đi, Và sè cánh nó về hướng nam?
27 (39-30) Có phải theo lịnh ngươi mà chim ưng cất lên, Và đóng ổ nó tại nơi cao?
28 (39-31) Nó ở trong bàn thạch, đậu trên chót vót hòn đá, Tại trên đỉnh núi không ai leo lên được.
29 (39-32) Từ đó, nó rình mồi, Mắt nó thấy mồi ở xa.
30 (39-33) Các con nhỏ nó hút huyết, Và hễ nơi nào có xác chết, thì nó bèn có tại đó.