1 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.
2 Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer vända tillbaka till sin faders hus.
3 Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv.
4 Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte
5 Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.
6 Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar.
7 Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda: »Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.»
8 Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
9 Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent.
10 Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
11 Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två gånger.
12 Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifrån Saul.
13 Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare och anförare.
14 Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med honom.
15 Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom än mer.
16 Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras ledare och anförare.
17 Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
18 Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel, eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
19 När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten Adriel. --
20 Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade detta för Saul, behagade det honom.
21 Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu bliva min måg.»
22 Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare hava dig kär; du hör nu bliva konungens måg.»
23 Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»
24 Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David sagt.»
25 Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom filistéernas hand.
26 När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan tiden ännu var förlupen,
27 stod David upp och drog åstad med sina män och slog av filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter Mikal till hustru.
28 Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls dotter Mikal hade honom kär.
29 Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids fiende för hela livet.
30 Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket berömt.
1 And it cometh to pass, when he finisheth to speak unto Saul, that the soul of Jonathan hath been bound to the soul of David, and Jonathan loveth him as his own soul.
2 And Saul taketh him on that day, and hath not permitted him to turn back to the house of his father.
3 And Jonathan maketh -- also David -- a covenant, because he loveth him as his own soul,
4 and Jonathan strippeth himself of the upper robe which [is] upon him, and giveth it to David, and his long robe, even unto his sword, and unto his bow, and unto his girdle.
5 And David goeth out whithersoever Saul doth send him; he acted wisely, and Saul setteth him over the men of war, and it is good in the eyes of all the people, and also in the eyes of the servants of Saul.
6 And it cometh to pass, in their coming in, in David`s returning from smiting the Philistine, that the women come out from all the cities of Israel to sing -- also the dancers -- to meet Saul the king, with tabrets, with joy, and with three-stringed instruments;
7 and the women answer -- those playing, and say, `Saul hath smitten among his thousands, And David among his myriads.`
8 And it is displeasing to Saul exceedingly, and this thing is evil in his eyes, and he saith, `They have given to David myriads, and to me they have given the thousands, and more to him [is] only the kingdom;`
9 and Saul is eyeing David from that day and thenceforth.
10 And it cometh to pass, on the morrow, that the spirit of sadness [from] God prospereth over Saul, and he prophesieth in the midst of the house, and David is playing with his hand, as day by day, and the javelin [is] in the hand of Saul,
11 and Saul casteth the javelin, and saith, `I smite through David, even through the wall;` and David turneth round out of his presence twice.
12 And Saul is afraid of the presence of David, for Jehovah hath been with him, and from Saul He hath turned aside;
13 and Saul turneth him aside from him, and appointeth him to himself head of a thousand, and he goeth out an cometh in, before the people.
14 And David is in all his ways acting wisely, and Jehovah [is] with him,
15 and Saul seeth that he is acting very wisely, and is afraid of him,
16 and all Israel and Judah love David when he is going out and coming in before them.
17 And Saul saith unto David, `Lo, my elder daughter Merab -- her I give to thee for a wife; only, be to me for a son of valour, and fight the battles of Jehovah;` and Saul said, `Let not my hand be on him, but let the hand of the Philistines be upon him.`
18 And David saith unto Saul, `Who [am] I? and what my life -- the family of my father in Israel -- that I am son-in-law to the king?`
19 And it cometh to pass, at the time of the giving of Merab daughter of Saul to David, that she hath been given to Adriel the Meholathite for a wife.
20 And Michal daughter of Saul loveth David, and they declare to Saul, and the thing is right in his eyes,
21 and Saul saith, `I give her to him, and she is to him for a snare, and the hand of the Philistines is on him;` and Saul saith unto David, `By the second -- thou dost become my son-in-law to-day.`
22 And Saul commandeth his servants, `Speak unto David gently, saying, Lo, the king hath delighted in thee, and all his servants have loved thee, and now, be son-in-law to the king.`
23 And the servants of Saul speak in the ears of David these words, and David saith, `Is it a light thing in your eyes to be son-in-law to the king -- and I a poor man, and lightly esteemed?`
24 And the servants of Saul declare to him, saying, `According to these words hath David spoken.`
25 And Saul saith, `Thus do ye say to David, There is no delight to the king in dowry, but in a hundred foreskins of the Philistines -- to be avenged on the enemies of the king;` and Saul thought to cause David to fall by the hand of the Philistines.
26 And his servants declare to David these words, and the thing is right in the eyes of David, to be son-in-law to the king; and the days have not been full,
27 and David riseth and goeth, he and his men, and smiteth among the Philistines two hundred men, and David bringeth in their foreskins, and they set them before the king, to be son-in-law to the king; and Saul giveth to him Michal his daughter for a wife.
28 And Saul seeth and knoweth that Jehovah [is] with David, and Michal daughter of Saul hath loved him,
29 and Saul addeth to be afraid of the presence of David yet; and Saul is an enemy with David all the days.
30 And the princes of the Philistines come out, and it cometh to pass from the time of their coming out, David hath acted more wisely than any of the servants of Saul, and his name is very precious.