1 Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern; och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen, så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.
2 De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus.
3 Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud.
4 Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sig.
5 Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om sig.
6 Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre, skulle du två mina fötter?»
7 Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke nu, men framdeles skall du fatta det.»
8 Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.»
9 Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina fötter, utan ock händer och huvud!»
10 Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så ären ock I rena -- dock icke alla.»
11 Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena.
12 Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till dem: »Förstån I vad jag har gjort med eder?
13 I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I säger rätt, ty jag är så.
14 Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter.
15 Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder.
16 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt honom.
17 Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.
1 And before the feast of the passover, Jesus knowing that his hour hath come, that he may remove out of this world unto the Father, having loved his own who [are] in the world -- to the end he loved them.
2 And supper being come, the devil already having put [it] into the heart of Judas of Simon, Iscariot, that he may deliver him up,
3 Jesus knowing that all things the Father hath given to him -- into [his] hands, and that from God he came forth, and unto God he goeth,
4 doth rise from the supper, and doth lay down his garments, and having taken a towel, he girded himself;
5 afterward he putteth water into the basin, and began to wash the feet of his disciples, and to wipe with the towel with which he was being girded.
6 He cometh, therefore, unto Simon Peter, and that one saith to him, Sir, thou -- dost thou wash my feet?
7 Jesus answered and said to him, That which I do thou hast not known now, but thou shalt know after these things;
8 Peter saith to him, Thou mayest not wash my feet -- to the age. Jesus answered him, If I may not wash thee, thou hast no part with me;
9 Simon Peter saith to him, Sir, not my feet only, but also the hands and the head.
10 Jesus saith to him, He who hath been bathed hath no need save to wash his feet, but he is clean altogether; and ye are clean, but not all;
11 for he knew him who is delivering him up; because of this he said, Ye are not all clean.
12 When, therefore, he washed their feet, and took his garments, having reclined (at meat) again, he said to them, Do ye know what I have done to you?
13 ye call me, The Teacher and The Lord, and ye say well, for I am;
14 if then I did wash your feet -- the Lord and the Teacher -- ye also ought to wash one anothers feet.
15 For an example I gave to you, that, according as I did to you, ye also may do;
16 verily, verily, I say to you, a servant is not greater than his lord, nor an apostle greater than he who sent him;
17 if these things ye have known, happy are ye, if ye may do them;