1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
2 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
3 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
4 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
5 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.
6 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
7 Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.»
8 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
9 Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
10 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
11 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
12 det ordet: »Den äldre skall tjäna den yngre.»
13 Så är ock skrivet: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.»
14 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
15 Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.»
16 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
17 Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden.»
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
19 Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?»
20 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
22 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
23 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet?
24 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
25 Så säger han ock hos Oseas: »Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
26 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
27 Men Esaias utropar om Israel: »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
28 Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast.»
29 Och det är såsom redan Esaias har sagt: »Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika.»
30 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
31 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
32 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
33 såsom det är skrivet: »Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam.»
1 Truth I say in Christ, I lie not, my conscience bearing testimony with me in the Holy Spirit,
2 that I have great grief and unceasing pain in my heart --
3 for I was wishing, I myself, to be anathema from the Christ -- for my brethren, my kindred, according to the flesh,
4 who are Israelites, whose [is] the adoption, and the glory, and the covenants, and the lawgiving, and the service, and the promises,
5 whose [are] the fathers, and of whom [is] the Christ, according to the flesh, who is over all, God blessed to the ages. Amen.
6 And it is not possible that the word of God hath failed; for not all who [are] of Israel are these Israel;
7 nor because they are seed of Abraham [are] all children, but -- `in Isaac shall a seed be called to thee;`
8 that is, the children of the flesh -- these [are] not children of God; but the children of the promise are reckoned for seed;
9 for the word of promise [is] this; `According to this time I will come, and there shall be to Sarah a son.`
10 And not only [so], but also Rebecca, having conceived by one -- Isaac our father --
11 (for they being not yet born, neither having done anything good or evil, that the purpose of God, according to choice, might remain; not of works, but of Him who is calling,) it was said to her --
12 `The greater shall serve the less;`
13 according as it hath been written, `Jacob I did love, and Esau I did hate.`
14 What, then, shall we say? unrighteousness [is] with God? let it not be!
15 for to Moses He saith, `I will do kindness to whom I do kindness, and I will have compassion on whom I have compassion;`
16 so, then -- not of him who is willing, nor of him who is running, but of God who is doing kindness:
17 for the Writing saith to Pharaoh -- `For this very thing I did raise thee up, that I might shew in thee My power, and that My name might be declared in all the land;`
18 so, then, to whom He willeth, He doth kindness, and to whom He willeth, He doth harden.
19 Thou wilt say, then, to me, `Why yet doth He find fault? for His counsel who hath resisted?`
20 nay, but, O man, who art thou that art answering again to God? shall the thing formed say to Him who did form [it], Why me didst thou make thus?
21 hath not the potter authority over the clay, out of the same lump to make the one vessel to honour, and the one to dishonour?
22 And if God, willing to shew the wrath and to make known His power, did endure, in much long suffering, vessels of wrath fitted for destruction,
23 and that He might make known the riches of His glory on vessels of kindness, that He before prepared for glory, whom also He did call -- us --
24 not only out of Jews, but also out of nations,
25 as also in Hosea He saith, `I will call what [is] not My people -- My people; and her not beloved -- Beloved,
26 and it shall be -- in the place where it was said to them, Ye [are] not My people; there they shall be called sons of the living God.`
27 And Isaiah doth cry concerning Israel, `If the number of the sons of Israel may be as the sand of the sea, the remnant shall be saved;
28 for a matter He is finishing, and is cutting short in righteousness, because a matter cut short will the Lord do upon the land.
29 and according as Isaiah saith before, `Except the Lord of Sabaoth did leave to us a seed, as Sodom we had become, and as Gomorrah we had been made like.`
30 What, then, shall we say? that nations who are not pursuing righteousness did attain to righteousness, and righteousness that [is] of faith,
31 and Israel, pursuing a law of righteousness, at a law of righteousness did not arrive;
32 wherefore? because -- not by faith, but as by works of law; for they did stumble at the stone of stumbling,
33 according as it hath been written, `Lo, I place in Sion a stone of stumbling and a rock of offence; and every one who is believing thereon shall not be ashamed.`