1 Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord,

2 när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.

3 Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt.

4 Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.

5 På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.

6 Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke låten eder förskräckas av något.

7 Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.

8 Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.

9 Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen få välsignelse till arvedel.

10 Ty »den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek;

11 han vände sig bort ifrån det som är ont, och göre vad gott är, han söke friden, och trakte därefter

12 Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».

13 Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för det som är gott?

14 Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke förskräckas;

15 nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan

16 och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.

17 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara Guds vilja, än att lida för onda.

18 Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.

19 I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar som höllos i fängelse,

20 för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få -- allenast åtta personer -- blevo frälsta genom vatten.

21 Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten -- nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete -- i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,

22 hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.

1 Many teachers become not, my brethren, having known that greater judgment we shall receive,

2 for we all make many stumbles; if any one in word doth not stumble, this one [is] a perfect man, able to bridle also the whole body;

3 lo, the bits we put into the mouths of the horses for their obeying us, and their whole body we turn about;

4 lo, also the ships, being so great, and by fierce winds being driven, are led about by a very small helm, whithersoever the impulse of the helmsman doth counsel,

5 so also the tongue is a little member, and doth boast greatly; lo, a little fire how much wood it doth kindle!

6 and the tongue [is] a fire, the world of the unrighteousness, so the tongue is set in our members, which is spotting our whole body, and is setting on fire the course of nature, and is set on fire by the gehenna.

7 For every nature, both of beasts and of fowls, both of creeping things and things of the sea, is subdued, and hath been subdued, by the human nature,

8 and the tongue no one of men is able to subdue, [it is] an unruly evil, full of deadly poison,

9 with it we do bless the God and Father, and with it we do curse the men made according to the similitude of God;

10 out of the same mouth doth come forth blessing and cursing; it doth not need, my brethren, these things so to happen;

11 doth the fountain out of the same opening pour forth the sweet and the bitter?

12 is a fig-tree able, my brethren, olives to make? or a vine figs? so no fountain salt and sweet water [is able] to make.

13 Who [is] wise and intelligent among you? let him shew out of the good behaviour his works in meekness of wisdom,

14 and if bitter zeal ye have, and rivalry in your heart, glory not, nor lie against the truth;

15 this wisdom is not descending from above, but earthly, physical, demon-like,

16 for where zeal and rivalry [are], there is insurrection and every evil matter;

17 and the wisdom from above, first, indeed, is pure, then peaceable, gentle, easily entreated, full of kindness and good fruits, uncontentious, and unhypocritical: --

18 and the fruit of the righteousness in peace is sown to those making peace.