1 Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.

2 Saul tog David till sig på den dagen och lät honom inte mer vända tillbaka till sin fars hus.

3 Jonatan slöt ett förbund med David, eftersom han hade honom lika kär som sitt eget liv.

4 Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, och även sina övriga kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte.

5 Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, också de som var Sauls tjänare.

6 När de kom hem, då David vände tillbaka efter att ha dödat filisteen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar.

7 Kvinnorna sjöng och dansade och sade:"Saul har slagit sina tusen,David sina tiotusen."

8 Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom."

9 Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

10 Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen,

11 och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom.

12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul.

13 Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp.

14 David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom.

15 När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom.

16 Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

17 Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merab vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utför Herrens krig." Ty Saul tänkte: "Min hand skall inte drabba honom, det må filisteernas hand göra."

18 Men David svarade Saul: "Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli konungens svärson?"

19 Men när tiden kom att Sauls dotter Merab skulle ha givits åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

20 Men Sauls dotter Mikal älskade David. När man talade om det för Saul, gladde det honom.

21 Saul tänkte nämligen: "Jag skall ge henne åt honom och så blir hon en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom." Han sade till David: "För andra gången kan du nu bli min svärson."

22 Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: "Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!"

23 När Sauls tjänare sade detta till David svarade han: "Tycker ni det är så obetydligt att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man."

24 När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt,

25 bad Saul dem att säga så här: "Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender." Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand.

26 När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bli kungens svärson. Innan tiden ännu hade gått ut,

27 stod David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog deras förhudar med sig och överlämnade hela antalet åt kungen, för att han skulle bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.

28 Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom.

29 Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

30 Men filisteernas furstar drog ut i fält. Och så ofta de gjorde det, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket aktat.