1 * Så övergiven hon sitter,

den folkrika staden!

Hon som var stor bland folken

har blivit som en änka,

furstinnan bland länderna

måste göra slavtjänst.*

2 * Bittert gråter hon i natten

med tårar på sin kind.

Ingen tröstare har hon

bland alla sina älskare.

Alla hennes vänner har svikit henne,

de har blivit hennes fiender.

3 Juda har gått i landsflykt

efter förtryck och svårt slaveri.

Hon bor bland hednafolk

och finner ingen ro.

Alla hennes förföljare

har hunnit ifatt henne,

mitt i hennes nöd.

4 * Vägarna till Sion sörjer,

ingen kommer till högtiderna*.

Alla hennes portar är öde,

hennes präster suckar.

Hennes jungfrur är bedrövade,

och själv sörjer hon bittert.

5 * Hennes ovänner har makten,

hennes fiender känner sig säkra,

eftersom Herren

har bedrövat henne

för hennes många synder.

Hennes barn har vandrat bort

som fångar framför fienden.

6 All sin prakt har dottern Sion förlorat.

Hennes furstar liknar hjortar

som inte funnit bete,

som kraftlösa flyr undan jägaren.

7 * I sin nöd och hemlöshet

minns Jerusalem

alla skatter hon hade

i forna dagar.

Nu när hennes folk

har fallit i fienders hand

och ingen hjälpare finns,

ser de med hån

på hennes undergång.

8 * Svårt har Jerusalem syndat,

därför har hon blivit oren*.

Alla som ärat henne föraktar henne,

för de ser hennes nakenhet.

Själv suckar hon och vänder sig bort.

9 * Orenhet fläckar hennes mantelflik,

hon tänkte inte

på hur slutet skulle bli.

Hon har sjunkit ofattbart djupt,

och ingen tröstare finns.

Herre, se mitt betryck,

för fienden triumferar!

10 * Fienden sträckte sin hand

efter alla hennes skatter.

Hon såg hur hedningar

gick in i hennes helgedom,

dem du förbjöd

att komma in i din församling.*

11 Hela hennes folk suckar

och söker efter bröd.

De byter sina skatter mot mat

för att hålla sig vid liv.

Se, Herre, och tänk på

hur föraktad jag blivit!

12 * Betyder det inget för alla er

som går vägen förbi?

Se efter och se:

finns det någon smärta

lik smärtan som drabbat mig,

som Herren har plågat mig med

på sin brinnande vredes dag?

13 Han sände från höjden en eld

i mina ben och kuvade dem.*

Han lade ut ett nät för mina fötter

och stötte mig tillbaka,

han lämnade mig övergiven

och sjuk dagen lång.

14 * Mina synder bands samman

till ett ok,

de vävdes ihop av hans hand

och lades på min nacke.

Han bröt min kraft,

Herren gav mig i händerna

på dem som jag inte kan stå emot.

15 * Alla mina hjältar

har Herren förkastat,

han samlade ett uppbåd mot mig

för att krossa mina unga män.

Som en vinpress har Herren trampat

jungfrun dottern Juda.

16 * Därför gråter jag,

mitt öga*, mitt öga rinner av tårar,

för min tröstare är fjärran ifrån mig,

han som ger liv åt min själ.

Mina barn är övergivna,

för fienden har triumferat.

17 Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstare finns.

Herren har sänt Jakobs fiender

mot honom från alla håll,

Jerusalem har blivit som något orent

bland dem.

18 *Herren är rättfärdig,

för jag gjorde uppror

mot hans bud.

Hör nu, alla ni folk,

och se min smärta!

Mina jungfrur och unga män

har gått i fångenskap.

19 * Jag kallade på mina älskare*,

men de svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden,

när de sökte efter mat

för att hålla sig vid liv.

20 * Se, Herre, jag är i nöd!

Det jäser inom mig,

mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,

för jag har varit mycket upprorisk.

Därute tar svärdet mina barn,

härinne är det som döden.

21 * De hör hur jag suckar,

men ingen tröstare finns.

Alla mina fiender har hört

om min olycka,

de gläds att du gjort det här.

Dagen du förkunnat

lät du komma.

Men det ska gå dem

som det gått mig.

22 Låt all deras ondska

komma upp inför dig,

och gör med dem

som du gjort med mig

för alla mina synders skull,

för mina suckar är många

och mitt hjärta är sjukt.