1 * Så mörka moln

Herren i sin vrede

har täckt dottern Sion med!

Han kastade Israels härlighet

från himlen ner till jorden,

han tänkte inte på sin fotpall*

på sin vredes dag.

2 * Utan att skona har Herren fördärvat

Jakobs alla boningar.

I sin vrede rev han

dottern Judas fästningar

och slog dem till marken,

han orenade riket och dess furstar.

3 I vredens hetta högg han av

Israels alla horn.

Han drog undan sin högra hand

när fienden kom,

och brann i Jakob

likt en flammande eld

som förtär allt runt omkring.

4 * Han spände sin båge som en fiende,

stod redo med sin högra hand

som en ovän,

och dödade allt

som var ljuvligt för ögat.

Över dottern Sions hydda

öste han sin vrede som eld.

5 Herren var som en fiende.

Han fördärvade Israel,

han fördärvade alla dess borgar,

han förstörde dess fästningar.

Han hopade sorg på sorg

över dottern Juda.

6 Han skövlade sin boning

som en trädgård,

han förstörde sin mötesplats.

Herren lät högtid och sabbat

falla i glömska i Sion,

i sin brinnande vrede

förkastade han kung och präst.

7 * Herren förkastade sitt altare,

han övergav sin helgedom.

Murarna runt hennes palats

gav han i fienders hand,

de ropade högt i Herrens hus

som på en högtidsdag.

8 *Herren beslöt att förstöra

dottern Sions murar,

han spände ut mätsnöret

och drog inte undan sin hand

från skövlingen.

Han sände sorg över vallar

och murar,

allt ligger nu förstört.

9 * Hennes portar sjönk ner i jorden,

han knäckte och krossade

hennes bommar.

Hennes kung och furstar

bor bland hednafolken,

ingen undervisning ges

och hennes profeter får ingen syn

från Herren.

10 * Dottern Sions äldste

sitter stumma på marken,

de kastar stoft över sitt huvud

och klär sig i säcktyg.

Jerusalems jungfrur

sänker sina huvuden mot jorden.

11 * Mina ögon förtärs av gråt,

det jäser i mitt inre,

min lever* rinner ut på jorden,

för dottern mitt folk går under,

barn och spädbarn förgås

på stadens gator.

12 De ropar till sina mödrar:

"Var finns bröd och vin?"

De tynar bort som slagna

på stadens gator,

de ger upp andan

i sina mödrars famn.

13 * Vad ska jag säga dig,

vad ska jag likna dig med,

du dotter Jerusalem?

Vad ska jag jämföra dig med

för att trösta dig,

du jungfru dotter Sion?

Din skada är ju stor som havet,

vem kan hela dig?

14 * Dina profeters syner

var falska och dåraktiga,

de visade dig inte din skuld

för att vända bort din fångenskap*.

De budskap de förkunnade för dig

var falska och förföriska.

15 * Alla som går vägen förbi

slår ihop sina händer

och hånar dig,

de visslar och skakar på huvudet

åt dottern Jerusalem:

"Är detta den stad som kallades

skönhetens krona,

hela jordens fröjd?"

16 * Alla dina fiender spärrar upp

sin mun mot dig,

de visslar och gnisslar tänder

och säger: "Vi har slukat henne!

Detta är dagen vi väntat på.

Vi fick uppleva den,

vi fick se den!"

17 *Herren har gjort vad han bestämt,

han har uppfyllt sitt ord

som han uttalat för länge sedan.

Han har rivit utan att skona,

han har låtit fienden

triumfera över dig

och upphöjt dina motståndares horn.

18 Deras hjärtan ropar till Herren.

Du dotter Sions mur,

låt tårarna rinna som en bäck

både dag och natt.

Ge dig ingen ro,

unna inte ditt öga någon vila.

19 * Stig upp, ropa högt i natten

när nattväkterna* börjar.

Utgjut ditt hjärta som vatten

inför Herrens ansikte,

lyft dina händer till honom

för dina barns liv

som tynar bort av hunger

i alla gathörn.

20 * Se, Herre, och tänk på

vem du gjort så emot.

Ska kvinnor äta sin livsfrukt,

barnen de burit i sin famn?

Ska präster och profeter dödas

i Herrens helgedom?

21 På marken, på gatorna

ligger unga och gamla.

Mina jungfrur och unga män

har fallit för svärd,

du har dödat på din vredes dag,

slaktat utan att skona.

22 * Som till högtidsdag bjöd du in

skräck från alla håll.

På Herrens vredes dag

var det ingen som kom undan

eller överlevde.

Dem som jag burit

i famnen och fostrat

har min fiende förgjort.