1 Jeová, tu me sondas e conheces.2 Tu conheces o meu sentar e o meu levantar, De longe entendes o meu pensamento.3 Esquadrinhas a minha vereda e o meu pouso, Estás ciente de todos os meus caminhos.4 Pois ainda a palavra não está na minha língua, Já tu, Jeová, a conheces toda.5 Por detrás e por diante me cercas, E pões sobre mim a tua mão.6 Tal conhecimento é maravilhoso demais para mim; Elevado é, não o posso atingir.7 Para onde me irei do teu espírito? Ou para onde fugirei da tua presença?8 Se eu subir aos céus, lá tu estás; Se eu fizer a minha cama no Cheol, eis que estás ali;9 Se eu tomar as asas da alva, E habitar nas extremidades do mar;10 Ainda lá me guiará a tua mão, E me susterá a tua destra.11 Se eu disser: Certamente as trevas me encobrirão, E a luz ao redor de mim se tornará noite;12 Até as trevas não são demasiado escuras para ti, Mas a noite resplandece como o dia: Para ti tanto fazem as trevas como a luz.13 Pois tu formaste os meus rins, Entrelaçaste-me no ventre de minha mãe.14 Graças te darei, pois sou assombrosa e maravilhosamente feito: Maravilhosas são as tuas obras; E a minha alma o sabe muito bem.15 Não te era oculta a minha forma, Quando fui feito às ocultas, E primorosamente tecido nas profundezas da terra.16 Os teus olhos viram a minha substância, ainda informe; E no teu livro foram escritos os dias, Todos os dias que foram ordenados, Quando nenhum deles ainda existia.17 Para mim, quão preciosos são os teus pensamentos, ó Jeová! Quão grande é a soma deles!18 Se eu os contasse, são eles mais numerosos do que a areia: Quando acordo, ainda estou contigo.19 Oxalá que tirasses a vida ao perverso, ó Deus; Apartai-vos de mim, homens sanguinários.20 Eles se rebelam malvadamente contra ti, E os teus inimigos tomam em vão o teu nome.21 Não aborreço eu, Jeová, os que te aborrecem? Não abomino eu os que se levantam contra ti?22 Aborreço-os com ódio completo; Eles se tornaram os meus inimigos.23 Sonda-me, ó Deus, e conhece o meu coração; Prova-me, e conhece os meus pensamentos;24 Vê se em mim há algum caminho de perversidade, E guia-me pelo caminho eterno.

1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.