1 After the death of Saul, when David had returned from the slaughter of the Amalekites, and David had stayed two days in Ziklag, 2 on the third day, behold, a man came out of the camp from Saul, with his clothes torn and earth on his head. When he came to David, he fell to the earth and showed respect.

3 David said to him, "Where do you come from?"

He said to him, "I have escaped out of the camp of Israel."

4 David said to him, "How did it go? Please tell me."

He answered, "The people have fled from the battle, and many of the people also have fallen and are dead. Saul and Jonathan his son are dead also."

5 David said to the young man who told him, "How do you know that Saul and Jonathan his son are dead?"

6 The young man who told him said, "As I happened by chance on Mount Gilboa, behold, Saul was leaning on his spear; and behold, the chariots and the horsemen followed close behind him. 7 When he looked behind him, he saw me and called to me. I answered, ‘Here I am.’ 8 He said to me, ‘Who are you?’ I answered him, ‘I am an Amalekite.’ 9 He said to me, ‘Please stand beside me, and kill me, for anguish has taken hold of me because my life lingers in me.’ 10 So I stood beside him and killed him, because I was sure that he could not live after he had fallen. I took the crown that was on his head and the bracelet that was on his arm, and have brought them here to my lord."

11 Then David took hold on his clothes and tore them; and all the men who were with him did likewise. 12 They mourned, wept, and fasted until evening for Saul and for Jonathan his son, and for the people of Yahweh, and for the house of Israel, because they had fallen by the sword.

13 David said to the young man who told him, "Where are you from?"

He answered, "I am the son of a foreigner, an Amalekite."

14 David said to him, "Why were you not afraid to stretch out your hand to destroy Yahweh’s anointed?" 15 David called one of the young men and said, "Go near, and cut him down!" He struck him so that he died. 16 David said to him, "Your blood be on your head, for your mouth has testified against you, saying, ‘I have slain Yahweh’s anointed.’"

17 David lamented with this lamentation over Saul and over Jonathan his son 18 (and he commanded them to teach the children of Judah the song of the bow; behold, it is written in the book of Jashar):

19 "Your glory, Israel, was slain on your high places!

How the mighty have fallen!

20 Don’t tell it in Gath.

Don’t publish it in the streets of Ashkelon,

lest the daughters of the Philistines rejoice,

lest the daughters of the uncircumcised triumph.

21 You mountains of Gilboa,

let there be no dew or rain on you, and no fields of offerings;

For there the shield of the mighty was defiled and cast away,

The shield of Saul was not anointed with oil.

22 From the blood of the slain,

from the fat of the mighty,

Jonathan’s bow didn’t turn back.

Saul’s sword didn’t return empty.

23 Saul and Jonathan were lovely and pleasant in their lives.

In their death, they were not divided.

They were swifter than eagles.

They were stronger than lions.

24 You daughters of Israel, weep over Saul,

who clothed you delicately in scarlet,

who put ornaments of gold on your clothing.

25 How the mighty have fallen in the middle of the battle!

Jonathan was slain on your high places.

26 I am distressed for you, my brother Jonathan.

You have been very pleasant to me.

Your love to me was wonderful,

surpassing the love of women.

27 How the mighty have fallen,

and the weapons of war have perished!"

1 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,

2 då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.

3 David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»

4 Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»

5 David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»

6 Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.

7 När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'

8 Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.

9 Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'

10 Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»

11 Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.

12 Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.

13 Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling.»

14 David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»

15 Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt ned honom.» Och han slog honom till döds.

16 Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'»

17 Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,

18 och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den är upptecknad i »Den redliges bok»:

19 »Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!

20 Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

21 I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.

22 Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.

23 Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.

24 Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

25 Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.

26 Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.

27 Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!»