7 Herren Gud (Jahveh Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa, och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh).

[Det hebreiska ordet för människa, adam, är snarlikt ordet för jordens mylla, adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platons och Aristoteles antika skrifter.

Guds skaparhand är synlig i skapelsen och människan. Jordens yta består till 70% av saltvatten. Samma proportioner återfinns hos människan. Ett nyfött barn består till 80% av vatten och en vuxen människa 60%, och det är också salt.

Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Exakt varför dessa ord skrivs så är inte fastlagt. En teori är att det är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeenden.]

13 För du har skapat mina njurar [mitt inre],

du sammanvävde (hebr. sachach) mig i min mors livmoder. [Job 10:11; Ps 119:73; Jes 44:24]

[Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords. Det hebreiska ordet för att väva, vira och fläta ihop innebär att skapa ett avskärmande och täckande skydd. Betydelsen blir därför också att omgärda, inhägna, avskärma, stänga in, täcka och skydda.]

14 Jag tackar dig [med öppna händer prisar, hyllar och erkänner jag dig] för att jag med stor vördnad (innerlig respekt)

är (blev) en underbar (unik och separat) skapelse [exklusiv och särbehandlad som Guds avbild].

Underbara är dina verk,

och det vet min själ mycket väl (känner jag i högsta grad själv till; är jag verkligen intimt förtrogen med).

15 Min kropp (skelett) var inte dold för dig

när jag formades i det fördolda.

När jag flätades samman (som ett tyg broderas med olika färger) i jordens djup,

16 såg dina ögon min oformade kropp (ihoprullad, hopvikt) [inte ännu utvecklad, dvs. när jag bara var ett embryo].

Alla mina dagar var uppskrivna i din bok [livets bok, se Ps 69:29]

innan de tog form, innan någon av dem hade kommit.

9 De är mättade med mat från ditt hus,

du låter dem dricka från din flod av ljuvlighet (dina delikatesser, ditt överflöd och din glädje).

[Ordagrant: "från floden Eden", dvs. samma namn som paradiset där allt var perfekt.]

33 Jag ska sjunga till Herren (Jahveh) så länge jag lever,

jag ska sjunga lovsång till min Gud (Elohim) så länge jag andas.

6 Jesus svarar honom: "Jag är vägen och sanningen [verkligheten själv] och livet [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. [Den grekiska prepositionen pros, som översatts "till", indikerar en rörelseriktning mot ett mål under ömsesidig samverkan.]

10 Tjuven skulle inte komma, om det inte vore för att han skulle

stjäla (kleptomaniskt ta för sig)

och slakta (döda för att offra)

och [helt och hållet] förgöra (ruinera, fördärva) [genom att driva ut fåret från hjorden och få det ur balans för att sedan lätt kunna döda det].

Jag kom för att de skulle ha (äga) liv [Guds rika liv, med kraft, mening och syfte, se Joh 14:6]

och ha (äga) det i överflöd (i fullaste mått; upp till brädden så att det flödar över runtom).

[Från att ha använt sig av bilden av en "grind", vers 7-10, kallar Jesus sig nu för den "gode herden". Ordet för god, gr. kalos, betyder också underbar, älskvärd och fullt kapabel. De judiska åhörarna kände till det profetiska löftet om en herde som skulle leda folket, se Hes 34:23. Psalm 23 presenterar hur den gode herden för sina får till spirande ängar och stilla vatten – hur han föder, vaktar och beskyddar dem, se Ps 23. Jesus kallas även "den store" och "den högste" herden, se Heb 13:20; 1 Pet 5:4.]

25 Jesus sa till henne [Marta]: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (kommer att) leva även om han skulle dö, 26 och alla (var och en) som lever [i Guds överflödande liv] och tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (skulle) aldrig någonsin (i evighet) [behöva] dö. Tror du detta?"

35 Jesus svarade dem: "Jag är livets bröd [brödet som mättar med Guds överflödande och äkta liv]. Den som kommer (går) till mig ska aldrig (nej, aldrig) [behöver absolut inte] hungra, och den som tror (litar, förtröstar) på mig ska aldrig (nej, aldrig) någonsin törsta.

38 Den som tror [kontinuerligt förtröstar och litar] på mig

– precis som Skriften säger (har sagt) –

ur hans innersta (inre; mage) ska strömmar av levande vatten

flyta (forsa) fram."

[Jesus refererar inte till en enskild vers i Gamla testamentet, utan till flera som t.ex. Jes 12:3; 44:3; 55:1; 58:11; Jer 2:13 och Sak 14:8. I kontrast till den lilla mängd vatten som hälldes ut under högtiden i templet, ska det flöda levande vatten från de troende som är hans levande tempel, se 1 Kor 3:16; Hes 47:1.]

20 nu (dessutom) lever inte längre jag [gr. ego – här betonar Paulus med eftertryck sitt eget jag, precis som i början av vers 19], utan den Smorde (Messias, Kristus) lever i mig. Och det [liv] som jag nu lever i köttet (i kroppen), lever jag genom tron från [på] Guds Son (det lever jag i Guds Sons tro) [jag får ta del av hans förtröstan], han som [osjälviskt] älskade mig och utgav sig själv för mig. [Fil 3:10; Gal 5:24; 6:14]

20 nu (dessutom) lever inte längre jag [gr. ego – här betonar Paulus med eftertryck sitt eget jag, precis som i början av vers 19], utan den Smorde (Messias, Kristus) lever i mig. Och det [liv] som jag nu lever i köttet (i kroppen), lever jag genom tron från [på] Guds Son (det lever jag i Guds Sons tro) [jag får ta del av hans förtröstan], han som [osjälviskt] älskade mig och utgav sig själv för mig. [Fil 3:10; Gal 5:24; 6:14]

12 Lär oss antalet av våra dagar

så att vi kan få visa hjärtan.

10 Min son (vän, barn), lyssna och ta emot mina ord (löften, bud),

så ska du få leva många år.

23 Mer än allt [annat] ska du [som en skyddande väktare] troget vakta [bevara] ditt hjärta [Heb 12:15],

för därifrån utgår liv [flödar livets källor; är upprinnelsen till liv].

[På samma sätt som hjärtat pumpar ut livgivande blod är en människas inre liv, tankar och moral avgörande för varje beslut och handlande, se Matt 12:35; 15:19; 2 Kor 13:5; Fil 4:6-7. Substantivet för "utflöden/utgångar" (hebr. totsaah) används här som ett verb (utgår). Även ordet för "liv" (hebr. chajim) står i plural, men böjs som singular. Det är ett sätt att visa livets många skiften och skeenden, se 1 Mos 2:7.]

23 Mer än allt [annat] ska du [som en skyddande väktare] troget vakta [bevara] ditt hjärta [Heb 12:15],

för därifrån utgår liv [flödar livets källor; är upprinnelsen till liv].

[På samma sätt som hjärtat pumpar ut livgivande blod är en människas inre liv, tankar och moral avgörande för varje beslut och handlande, se Matt 12:35; 15:19; 2 Kor 13:5; Fil 4:6-7. Substantivet för "utflöden/utgångar" (hebr. totsaah) används här som ett verb (utgår). Även ordet för "liv" (hebr. chajim) står i plural, men böjs som singular. Det är ett sätt att visa livets många skiften och skeenden, se 1 Mos 2:7.]

8 Den som skaffar vishet (ordagrant "hjärta", ett gott omdöme, förmåga att känna) älskar sitt eget liv,

den som bevarar urskillningsförmåga (insikt) får framgång (lycka).

3 Den som vaktar sin mun bevarar sitt liv (sin själ),

men för den som brer på med sina läppar (pratar vitt och brett) kommer undergång (förödelse, ödeläggelse, terror). [Ords 10:14, 19; 18:21]

17 Den som tar emot tillrättavisning befinner sig på livets stig (välkända, upptrampade gångväg),

men den som nonchalerar tillrättavisning går vilse.

27 Att frukta (vörda, respektera, ära) Herren (Jahveh) är en källa till liv,

den gör att dödliga fällor kan undvikas.

21 Den som strävar (följer, jagar) efter rättfärdighet och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)

finner liv, rättfärdighet och ära. [Matt 10:39]

[Versens motsvarighet, men också dess motsats återfinns i Ords 11:27. Ära och liv återkommer i Ords 22:4.]

15 Var alltså noggranna med (se därför exakt till) hur ni vandrar [reflektera, överväg noga konsekvenserna av hur ni uppför er, särskilt bland de utomstående] – inte som ovisa utan som visa. 16 Ta väl vara på (gör det bästa möjliga av; ordagrant "köp tillbaka") varje tillfälle, för dagarna är onda [fyllda av hårt arbete, problem, stress, möda och smärta].

[Samma tanke uttrycks nästan ordagrant i Kol 4:5. Där uttrycker Paulus också i klartext att det gäller att ta vara på varje tillfälle i mötet med utomstående.]

4 Dina vägar Herre (Jahveh), visa mig (förklara, tillkännage, kungör) dem,

dina stigar (välkända upptrampade gångvägar), lär mig dem.

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "Dina vägar" börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att fråga Gud efter hans vägar när vi står vid vägval.]

6 Ja [ja, så är det verkligen, se 2 Kor 1:20-21], din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed)

ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv.

Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahvehs) hus

alla mina dagar (ordagrant: "till dagars längd").

[Versen inleds på hebreiska med ach som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. David, som genom hela sitt liv upplevt Herrens godhet och nåd, är förvissad om att Herren ska fortsätta att följa honom. Detta förstärks ytterligare genom att ordet som normalt används för att jaga, förfölja och rusa efter någon används. Det är inte hans fiender som har tagit upp jakten på honom (Ps 7:6; 31:16; 143:3), utan bara den gode herdens godhet och nåd som inte släpper honom ur sikte (Joh 10:11). Ordet för att återvända, shov (som också används i vers 3 och översätts med vederkvicker), har en rik innebörd och talar här om någon som gång på gång kommer till templet för att tillbe i Herrens hus. Prepositionen bet gör att det ordagrant blir "och återvända i huset Herrens". På Davids tid syftade "Herrens hus" på tabernaklet (2 Sam 6:12, 17) medan nästa generation förknippade termen med Salomos tempel (2 Krön 5:1). Även om man inte rent fysiskt bodde i templet (som leviterna gjorde under tjänstgöringen), kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. En del lägger till en vokal och ser istället ordet jashav, något som översättarna av Septuaginta troligtvis gjort eftersom de skriver "att slå sig ner/bosätta sig". Betydelsen blir då densamma som i Ps 27:4, dvs. att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]

26 När mitt kött (kropp) och mitt hjärta ger (har gett) upp,

är Gud (Elohim) mitt hjärtas klippa och min del (min lott som tilldelats mig) för evigt.

7 Herren (Jahveh) ska bevara (beskydda) dig från allt ont,

han ska bevara ditt liv (din själ).

8 Herren (Jahveh) ska bevara (beskydda; vaka över) din utgång och din ingång [när du går ut och när du kommer tillbaka – allt du gör och tar dig för],

från nu och till evig tid.

[Ingång är hebr. bo, samma ord översätts "komma" i vers 1 och ramar in psalmen. Hjälpen och skyddet kommer från Herren!]

3 Vänd ditt öra (lyssna noga) till mig,

rädda (ryck bort; lyft upp) mig snabbt.

Var min klippa och värn (tillflykt, skydd, försvar),

en borg (ett hus med många starka fästningar) som räddar (frälser) mig.

4 Ett [en sak] har jag begärt av Herren (Jahveh),

[bara] detta söker jag (längtar jag efter):

att få bo i Herrens (Jahvehs) hus

i alla mina livsdagar,

skåda (se; intensivt betrakta) Herrens (Jahvehs) ljuvlighet (välbehag, nåd)

och reflektera [urskiljande begrunda; betraktande söka svar] i hans tempel.

[När David skrev denna psalm var templet ännu inte byggt. Det uppfördes senare under hans son Salomos första regeringstid, se 1 Kung 6:1, 37-38. David var dock den som fick föra arken till Jerusalem, se 1 Krön 16:1; 2 Sam 6. I tabernaklet, och även senare i templet, fanns arken med nådastolen där Guds närvaro och helighet vilade. Samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud inte bor i mänskligt byggda hus, se 1 Kung 8:27. Davids längtan är att få omgärdas och präglas av Guds närvaro och helighet, se vers 13 och Ps 28:2; 65:5; 84:5; 134:1. Ordet för ljuvlighet är hebr. noam som har en innebörd av nåd – där dess fullhet, välvillighet och välbehag betonas i kombination med favör. Det är här första gången det används, av totalt sju gånger i GT. I vers 4-6 används fyra synonymer: hus, tempel, hydda och boning.]

7 Var stilla inför (vila i) Herren,

vänta tålmodigt på honom.

Bli inte upprörd (irritera dig inte, låt dig inte upptändas av vrede) över den som har [skenbar] framgång,

en människa som utför (verkar lyckas med) onda planer.

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "Var stilla" börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att inte rusa i väg för kortsiktiga vinster, utan vila i Gud i alla beslut vi tar. Här finns också en koppling till vers 1 att inte uppröra sig över de ondas kortvariga framgång.]

93 Jag ska aldrig glömma dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim),

för med dem har du upplivat mig (bevarat, låtit mig få leva och vara frisk).

25 På grund (som en följd) av detta [att man inte klarar av att tjäna både Gud och mammon, se vers 24] säger jag er: Oroa (bekymra) er inte ["gå inte i bitar" – stressa inte upp er] för ert liv, vad ni ska äta eller vad ni ska dricka, inte heller för er kropp, vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? [Fil 4:6]

26 Se (titta noggrant) på himlens fåglar! De sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, ändå föder er himmelske Fader dem ständigt. Är inte ni mycket mer värda än de?

[Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.]

27 Vem av er kan genom att oroa (bekymra) sig lägga en enda aln till sin livslängd (längd)?

[En aln (gr. pechus) användes främst för att mäta längd men även tid. Den romerska alnen motsvarade 45 cm och ungefär som en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Tidsmåttet var inte helt definierat, men det beskrev en kort tid. Det kunde syfta på det korta ögonblick det tog att ta ett steg och röra sig framåt en aln. I förhållande till år kunde en pechys motsvara en timme eller en dag. Slutsatsen är att oro inte kan förlänga livet ens ett enda steg på vår livsvandring: några sekunder, timmar eller dagar. Oro kan inte heller göra stor förändring som att öka vår längd med en halvmeter.

Det finns även en koppling till nästa vers som Jesu åhörare kände till. Den som vevar upp garn som spunnits gör det mellan pekfingret och tummen och runt armbågen, vilket motsvarar en aln.]

36 För vad hjälper det en människa att vinna hela världen

och [samtidigt] förlora (förverka) sitt liv (sin själ)?

34 När han sedan kallat till sig folkskaran, tillsammans med sina lärjungar, sa han till dem:

"Om någon vill följa (gå bakom) mig

ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]

och ta upp sitt kors

och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge].

[En Jesu lärjunge måste lämna sitt eget, vandra i Mästarens fotspår och följa hans exempel i allt – ja, även vara beredd att lida och dö för hans skull.]

35 För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,

ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,

men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min och evangeliets (det glada budskapets) skull,

han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det.

[Gr. psuche betyder både liv och själ och används i båda betydelserna här i vers 35-37, se även Joh 12:25. Att ’förneka sig själv’ i vers 34 handlar inte om brist på självaktning och självkänsla. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självbild än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se Gal 3:26, osv. Jesus hade tidigare i saligprisningarna predikat om den himmelska lönen och vad det innebär att vinna livet, se Luk 6:20-26. Utifrån "att vinna hela världen" i vers 36, handlar självförnekelsen om att sätta Gud och hans rike främst.]

36 För vad hjälper det en människa att vinna hela världen

och [samtidigt] förlora (förverka) sitt liv (sin själ)?

37 Vad skulle en människa ge i utbyte mot sitt liv (till lösen för sin själ)?

38 För den som skäms [skulle känna personlig skam] för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte,

för honom ska också Människosonen skämmas,

när han kommer [vid den tid då det är dags att han ska komma] i sin Faders härlighet med de heliga änglarna [för att upprätta tusenårsriket, se Upp 19:14]."

15 Sedan sa han till dem [de båda bröderna]: "Var ständigt på er vakt (skydda er) mot alla sorters girighet (habegär), för en människas liv handlar inte om materiellt överflöd (det är inte det som avgör er livskvalitet)."

3 Detta är det eviga livet:

att känna (ha en personlig relation med) dig,

den ende sanne (verkliga) Guden,

och honom som du har sänt, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

23 Syndens lön [plural]

är död [evig död i kontrast till evigt liv],

men Guds gåva

är evigt liv i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

[Det grekiska ordet för lön, opsonion, kommer från optos – dvs. grillad eller halstrad mat. En soldats dagslön bestod ofta till stor del av matransoner. Eftersom lön står i plural är det inte bara den slutgiltiga döden som åsyftas, utan även den förstämning och skugga som synden kastar över var dag i denna tidsålder. Soldatens lön var generellt låg, så en friare tolkning skulle kunna uttrycka att syndens usla lön enbart för med sig död. Andra ställen där lön nämns är bl.a. Luk 3:14; 1 Kor 9:7; 2 Kor 11:8.]

2 Och anpassa er inte (låt er inte formas)

efter den här tidsåldern [identifiera er inte med detta världssystems yttre uttryck, mönster och ideologier],

utan låt er förvandlas (förnyas inifrån; inta en helt ny form)

genom sinnets (era tankars) förnyelse [Ef 4:22-24],

så att ni kan pröva (undersöka, analysera, urskilja och sedan avgöra) vad som är Guds vilja [fullständiga önskan, plan och syfte]:

det som är gott

och välbehagligt

och fullkomligt.

[Här används grekiskans starkaste ord för förvandling, metamorpho. Samma ord beskriver Jesu förvandling på förklaringsberget, se Mark 9:2-3. Metamorfos är inom biologin den process som inträder när ett ägg utvecklas till en larv som förpuppas och sedan förvandlas till en fjäril. En lika stor förändring sker med våra tankar när de förnyas!]

7 För i (genom, av) tro

vandrar vi [lever vi vårt liv här på jorden],

inte i (genom, av) det vi ser (det yttre som syns och har tagit form).

14 Sträva (sök ivrigt; jaga hängivet) efter frid med alla och [efter] helgelsen

– utan den kommer ingen (utan vilken inte någon alls kommer) att se Herren.

11 Sätt en ära i (låt det vara er ambition) att leva lugnt och sköta ert och arbeta med era händer, så som vi befallt er, 12 så att ni väcker respekt hos de utomstående och inte behöver sakna något.

[Den judiska trosuppfattningen och Gamla testamentet undervisar att vid tidens slut kommer en uppståndelse och en slutgiltig dom. Marta trodde så när hon sa: "Jag vet att Lasarus ska uppstå igen, vid uppståndelsen på den yttersta dagen", se Joh 11:24. En kristen som dör lämnar jordelivet för att vara tillsammans med Jesus, se 2 Kor 5:8; Fil 1:21-23. Uppståndelsen kommer också att ske i olika steg. Jesus var den förste, sedan kommer alla troende som levt att uppstå, och till sist alla människor, se 1 Kor 15:23-24.

Paulus levde med övertygelsen att Jesus kunde komma tillbaka i hans livstid, se 1 Thess 1:10. Det gjorde även Petrus, se 1 Pet 4:7. Det verkar som om det uppkommit några frågor på detta område. Troligen har några av de troende i Thessalonike dött och man undrade vad som skulle hända med dem. Skulle deras kroppar vara kvar i graven till den sista uppståndelsen? Vad händer när Jesus kommer tillbaka, kommer de att vara med då?]

23 Vad ni än gör, arbeta helhjärtat (ordagrant: "utifrån själen") [dvs. villigt och med entusiasm], som för Herren och inte för människor. [I GT används samma ord (hebr. avad) både om att hålla gudstjänst och att arbeta, se 2 Mos 7:16; 20:9.] 24 Ni vet [ni har ju redan insett och förstått] att det är av Herren ni ska få arvet som lön. Ni tjänar [nämligen] Herren den Smorde (Messias, Kristus)!

12 Salig (lycklig, välsignad, avundsvärd) är den man som uthärdar [håller ut och inte vacklar under] prövningen (frestelsen), för när han har bestått provet [visat sig vara genuin och äkta] ska han få livets segerkrans [det eviga livet] som han [Herren] har lovat dem som älskar honom.

[Även Bergspredikan börjar med välsignelser, se Matt 5:3-12. Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Bönen har en viktig roll både före ("för oss inte in i frestelse", se Matt 6:13) och under prövningen/frestelsen, se Jak 1:2.]

13 Är någon bland er vis och förståndig (erfaren, lärd)? Låt [då] denne genom (utifrån) sitt goda uppförande (sin tilltalande/vackra livsföring) visa (demonstrera) sina gärningar [ge exempel på sitt handlande] i vis mildhet (ordagrant: vishetens mildhet/saktmod) [välbalanserade och mjuk styrka som inte framhäver sig själv, se Kol 3:12].

[Sann vishet handlar i första hand om att kunna applicera den kunskap man har i det dagliga livet.]

10 För:

Den som vill [kunna] älska livet

och se goda dagar,

ska avhålla (tygla; hålla tillbaka) sin tunga från det som är ont

och sina läppar från att tala svek. [Jak 1:26; 3:5-10]

11 Han ska också undvika (sky; vika av från) det onda och [istället] göra det goda,

söka friden och [ivrigt] sträva (följa, jaga) efter den. [Heb 12:14]

6 Må allt som har anda (allt liv som andas, lever, har en andedräkt) prisa Herren (Jah).

[Varje strof har nu lett upp till det sista crescendot i vers 6 som avslutar denna psalm och hela Psaltaren. Allt som över huvud taget har en möjlighet att ge ljud ifrån sig, eftersom det andas, uppmanas att prisa Gud.]

Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

1 [Vers 1-8 är en stor kiasm. Den inleds i vers 1 där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. Vers 2-8 består av fjorton par. De tolv första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. Vers 2 börjar med det positiva (födas, plantera). Vers 3-4 vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. Vers 5-6 har den positiva komponenten först. Vers 7 speglar vers 2 och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). Vers 8 avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med vers 1, och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat.

Att se kiasmen hjälper även i tolkning. En tid att "kasta bort" (hebr. shalach) stenar i vers 5 måste vara något positivt, och därför är troligaste tolkningen att det har att göra med att utvidga åkermark. Här finns även en kiasm i ordval, vers 6 slutar med samma hebreiska ord för att "kasta bort" och markerar att vers 5-6 hör ihop som en mindre enhet. Dock är betydelsen i vers 6 den negativa – att kasta bort något.]

______

Till allt finns

en bestämd tidpunkt (avtalad, överenskommen tid),

och en lämplig tid (period; säsong)

till allt behagligt (gott; alla glädjefyllda aktiviteter) under himlarna.

16 Vad jag befaller (hebr. tsavah) dig i dag är att älska Herren din Gud,

vandra på hans vägar

och hålla befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot)

och förordningar (ordagrant: saker inristat)

och påbud (bindande juridiska beslut).

Då ska du leva och föröka dig och Herren din Gud ska välsigna dig i det land som du snart ska ta i besittning.

12 Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) ska ge dig.

[Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För små barn är föräldrarna deras "gud". Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett litet barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]

10 Våra år varar i 70 år,

eller med styrka, 80 år.

Likväl är deras stolthet [bästa år som en passerande storm] möda (hårt arbete) och fåfänga (tomhet, smärta, olycka);

de är snabbt förbi och vi flyger bort.

[Hebreiska ordet stolthet rohav är ovanligt, det kommer från verbet "att storma" och har betydelsen av att vara högmodig och arrogant uppblåst. Här finns också liknelsen att livet är som oväder som snabbt drar in och hastigt försvinner. Se även Pred 1:2. Mose levde 120 år (5 Mos 31:2) och Kaleb 110 år (Jos 24:29). Intervallet 70-80 år syftar troligtvis på israeliterna som inte lyssnade till Kaleb och Josua (4 Mos 13:31-32; 14:29-30) och dog i öknen, se vers 8-9.]

4 mitt hjärta blev brinnande inom mig (jag blev arg på insidan).

När jag mumlade (tänkte på det) brann en eld,

jag talade med min tunga.

5 Hjälp mig att förstå mitt slut (att jag en gång ska dö), Herre (Jahveh),

att mina dagar snart är räknade,

låt mig inse hur kort (flyktigt) mitt liv är.

[Hjälp mig att ta tillvara varje dag.]

6 Se, mina dagar är som några korta handsbredder.

[Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8-9 cm.]

Och min livslängd är ingenting ur ditt perspektiv (ordagrant: inför dig) [2 Pet 3:8].

Ja, även i sina bästa dagar [när allt verkar säkert och lugnt]

är människan ändå bara en vindfläkt (något kort, flyktigt; fåfänglighet – hebr. hevel).

[En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se Matt 6:26-30; Luk 12:24-26.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

12 Kom, barn, lyssna på mig,

jag ska lära er vördnad för Herren (Jahveh).

[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "Kom" med denna bokstav och förstärker att Herren bjuder in oss att komma till honom för att få undervisning. Att inbjudan är riktad till "barn" understryker att det handlar om ödmjukhet, se Ords 4:1; Matt 18:3.]

13 Vem är den människa, som älskar livet,

som önskar se många dagar och ha det gott?

[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar ordet "Vem" på denna bokstav. Det förstärker frågan om det finns någon bland alla människor som vill leva ett liv till fullo? Föregående vers talade om att vörda Herren (Jahveh). Denna vers visar att sann gudsfruktan inte begränsar, istället är det vägen till verklig glädje.]

14 Vakta din tunga från ondska,

dina läppar från att tala falskhet (förtal, svek).

[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. I denna vers börjar ordet "Vakta" med denna bokstav. Det förstärker hur viktigt vårt tal är. Jakob uppmanar att vara snar att lyssna och sen att tala, se Jak 1:19. Tungan är en liten eld som kan sätta en stor skog i brand, se Jak 3:5.]

31 Det gråa håret är en ärekrona [det kröner en äldre person och inger respekt och vördnad],

om den kommer från vandringen på de rättfärdigas väg.

19 På samma sätt som ansiktet speglas i vattnet,

så speglar hjärtat människan.

[Hjärtat reflekterar hur man verkligen är. Versen kan appliceras på flera sätt. Ett ogudaktigt hjärta reflekterar det jordiska, medan ett rättfärdigt hjärta reflekterar det gudomliga. Vi kan också få självinsikt genom att studera våra val, attityder, vilja och längtan – allt detta är reflektioner av vad som finns i hjärtat.]