1 If I speak with the tongues of men and of angels, but have not love, I am become sounding brass, or a clanging cymbal. 2 And if I have the gift of prophecy, and know all mysteries and all knowledge; and if I have all faith, so as to remove mountains, but have not love, I am nothing. 3 And if I bestow all my goods to feed the poor, and if I give my body to be burned, but have not love, it profiteth me nothing. 4 Love suffereth long, and is kind; love envieth not; love vaunteth not itself, is not puffed up, 5 doth not behave itself unseemly, seeketh not its own, is not provoked, taketh not account of evil; 6 rejoiceth not in unrighteousness, but rejoiceth with the truth; 7 beareth all things, believeth all things, hopeth all things, endureth all things. 8 Love never faileth: but whether there be prophecies, they shall be done away; whether there be tongues, they shall cease; whether there be knowledge, it shall be done away. 9 For we know in part, and we prophesy in part; 10 but when that which is perfect is come, that which is in part shall be done away. 11 When I was a child, I spake as a child, I felt as a child, I thought as a child: now that I am become a man, I have put away childish things. 12 For now we see in a mirror, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know fully even as also I was fully known. 13 But now abideth faith, hope, love, these three; and the greatest of these is love.

1 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

2 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

7 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

8 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

9 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;

10 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

11 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

12 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

13 Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.