1 Ein gut Gerücht ist besser denn gute Salbe und der Tag des Todes weder der Tag der Geburt.

2 Es ist besser, in das Klaghaus gehen denn in das Trinkhaus; in jenem ist das Ende aller Menschen, und der Lebendige nimmt‘s zu Herzen.

3 Es ist Trauern besser denn Lachen; denn durch Trauern wird das Herz gebessert.

4 Das Herz der Weisen ist im Klaghause und das Herz der Narren im Hause der Freuden.

5 Es ist besser hören das Schelten des Weisen denn hören den Gesang der Narren.

6 Denn das Lachen des Narren ist wie das Krachen der Dornen unter den Töpfen; und das ist auch eitel.

7 Ein Widerspenstiger macht einen Weisen unwillig und verderbt ein mildes Herz.

8 Das Ende eines Dinges ist besser denn sein Anfang. Ein geduldiger Geist ist besser denn ein hoher Geist.

9 Sei nicht schnelles Gemüts zu zürnen; denn Zorn ruhet im Herzen eines Narren.

10 Sprich nicht: Was ist‘s, daß die vorigen Tage besser waren denn diese? Denn du fragest solches nicht weislich.

11 Weisheit ist gut mit einem Erbgut und hilft, daß sich einer der Sonne freuen kann.

12 Denn die Weisheit beschirmet, so beschirmet Geld auch; aber die Weisheit gibt das Leben dem, der sie hat.

13 Siehe an die Werke Gottes, denn wer kann das schlecht machen, das er krümmet?

14 Am guten Tage sei guter Dinge und den bösen Tag nimm auch für gut; denn diesen schaffet GOtt neben jenem, daß der Mensch nicht wissen soll, was künftig ist.

15 Allerlei habe ich gesehen die Zeit über meiner Eitelkeit. Da ist ein Gerechter und gehet unter in seiner Gerechtigkeit, und ist ein GOttloser, der lange lebt in seiner Bosheit.

16 Sei nicht allzu gerecht und nicht allzu weise, daß du dich nicht verderbest!

17 Sei nicht allzu gottlos und narre nicht, daß du nicht sterbest zur Unzeit!

18 Es ist gut, daß du dies fassest und jenes auch nicht aus deiner Hand lässest; denn wer GOtt fürchtet, der entgehet dem allem.

19 Die Weisheit stärkt den Weisen mehr denn zehn Gewaltige, die in der Stadt sind.

20 Denn es ist kein Mensch auf Erden, der Gutes tue und nicht sündige.

21 Nimm auch nicht zu Herzen alles, was man sagt, daß du nicht hören müssest deinen Knecht dir fluchen.

22 Denn dein Herz weiß, daß du andern auch oftmals geflucht hast.

23 Solches alles habe ich versucht weislich. Ich gedachte, ich will weise sein; sie kam aber ferner von mir.

24 Es ist ferne; was wird‘s sein? und ist sehr tief; wer will‘s finden?

25 Ich kehrete mein Herz, zu erfahren und zu erforschen und zu suchen Weisheit und Kunst, zu erfahren der GOttlosen Torheit und Irrtum der Tollen,

26 und fand, daß ein solches Weib, welches Herz Netz und Strick ist und ihre Hände Bande sind, bitterer sei denn der Tod. Wer GOtt gefällt, der wird ihr entrinnen; aber der Sünder wird durch sie gefangen.

27 Schaue, das habe ich funden, spricht der Prediger, eins nach dem andern, daß ich Kunst erfände.

28 Und meine Seele sucht noch und hat es nicht funden. Unter tausend habe ich einen Menschen funden, aber kein Weib habe ich unter den allen funden.

29 Alleine schaue das, ich habe funden, daß GOtt den Menschen hat aufrichtig gemacht; aber sie suchen viel Künste.

1 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen? Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m. m.

2 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.

3 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

4 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.

5 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

6 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.

7 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

8 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

9 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

10 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

11 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

12 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.

13 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

14 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?

15 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

16 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

17 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?

18 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?

19 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

20 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

21 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

22 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.

23 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

24 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.

25 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

26 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,

27 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.

28 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.

29 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

30 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.