1 Ein Psalmlied Davids.

2 GOtt, es ist mein rechter Ernst; ich will singen und dichten, meine Ehre auch.

3 Wohlauf, Psalter und Harfen! Ich will früh auf sein.

4 Ich will dir danken, HErr, unter den Völkern, ich will dir lobsingen unter den Leuten.

5 Denn deine Gnade reicht, soweit der Himmel ist, und deine Wahrheit, soweit die Wolken gehen.

6 Erhebe dich, GOtt, über den Himmel und deine Ehre über alle Lande,

7 auf daß deine lieben Freunde erlediget werden. Hilf mit deiner Rechten und erhöre mich!

8 GOtt redet in seinem Heiligtum; des bin ich froh und will Sichem teilen und das Tal Suchoth abmessen.

9 Gilead ist mein, Manasse ist auch mein und Ephraim ist die Macht meines Haupts, Juda ist mein Fürst,

10 Moab ist mein Waschtöpfen; ich will meinen Schuh über Edom strecken; über die Philister will ich jauchzen.

11 Wer will mich führen in eine feste Stadt? Wer wird mich leiten nach Edom?

12 Wirst du es nicht tun, GOtt, der du uns verstößest und zeuchst nicht aus, GOtt, mit unserm Heer?

13 Schaffe uns Beistand in der Not, denn Menschenhilfe ist kein nütze.

14 Mit GOtt wollen wir Taten tun. Er wird unsere Feinde untertreten.

1 En sång, en psalm av David.

2 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära.

3 Vakna upp, psaltare och harpa; jag vill väcka morgonrodnaden.

4 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN, och lovsjunga dig bland folkslagen.

5 Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen, och din trofasthet allt upp till skyarna.

6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen, och över hela jorden sträcke sig din ära.

7 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.

8 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.

9 Mitt är Gilead, mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn,

10 Juda min härskarstav; Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; över filistéernas land höjer jag jubelrop.»

11 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?

12 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?

13 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.

14 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.