1 Eine Unterweisung der Kinder Korah, vorzusingen,

2 GOtt, wir haben mit unsern Ohren gehöret, unsere Väter haben uns erzählet, was du getan hast zu ihren Zeiten vor alters.

3 Du hast mit deiner Hand die Heiden vertrieben, aber sie hast du eingesetzt; du hast die Völker verderbet, aber sie hast du ausgebreitet.

4 Denn sie haben das Land nicht eingenommen durch ihr Schwert, und ihr Arm half ihnen nicht, sondern deine Rechte, dein Arm und das Licht deines Angesichts; denn du hattest Wohlgefallen an ihnen.

5 GOtt, du bist derselbe mein König, der du Jakob Hilfe verheißest.

6 Durch dich wollen wir unsere Feinde zerstoßen; in deinem Namen wollen wir untertreten, die sich wider uns setzen.

7 Denn ich verlasse mich nicht auf meinen Bogen, und mein Schwert kann mir nicht helfen,

8 sondern du hilfst uns von unsern Feinden und machest zuschanden, die uns hassen.

9 Wir wollen täglich rühmen von GOtt und deinem Namen danken ewiglich. Sela.

10 Warum verstößest du uns denn nun und lässest uns zuschanden werden und zeuchst nicht aus unter unserm Heer?

11 Du lässest uns fliehen vor unserm Feinde, daß uns berauben, die uns hassen.

12 Du lässest uns auffressen wie Schafe und zerstreuest uns unter die Heiden.

13 Du verkaufest dein Volk umsonst und nimmst nichts drum.

14 Du machst uns zur Schmach unsern Nachbarn, zum Spott und Hohn denen, die um uns her sind.

15 Du machst uns zum Beispiel unter den Heiden, und daß die Völker das Haupt über uns schütteln.

16 Täglich ist meine Schmach vor mir, und mein Antlitz ist voller Schande,

17 daß ich die Schänder und Lästerer hören und die Feinde und Rachgierigen sehen muß.

18 Dies alles ist über uns kommen, und haben doch dein nicht vergessen, noch untreulich in deinem Bunde gehandelt;

19 unser Herz ist nicht abgefallen, noch unser Gang gewichen von deinem Wege,

20 daß du uns so zerschlägest unter den Drachen und bedeckest uns mit Finsternis.

21 Wenn wir des Namens unsers Gottes vergessen hätten und unsere Hände aufgehoben zum fremden GOtt,

22 das möchte GOtt wohl finden; nun kennet er ja unsers Herzens Grund.

23 Denn wir werden ja um deinetwillen täglich erwürget und sind geachtet wie Schlachtschafe.

24 Erwecke dich, HErr, warum schläfst du? Wache auf und verstoße uns nicht so gar!

25 Warum verbirgest du dein Antlitz, vergissest unsers Elends und Dranges?

26 Denn unsere Seele ist gebeuget zur Erde; unser Bauch klebet am Erdboden.

27 Mache dich auf, hilf uns und erlöse uns um deiner Güte willen!

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

27 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.