1 Ein Psalm Assaphs. GOtt der HErr, der Mächtige, redet und ruft der Welt von Aufgang der Sonne bis zum Niedergang.

2 Aus Zion bricht an der schöne Glanz Gottes.

3 Unser GOtt kommt und schweiget nicht. Fressend Feuer gehet vor ihm her und um ihn her ein groß Wetter.

4 Er ruft Himmel und Erde, daß er sein Volk richte.

5 Versammelt mir meine Heiligen, die den Bund mehr achten denn Opfer.

6 Und die Himmel werden seine Gerechtigkeit verkündigen; denn GOtt ist Richter. Sela.

7 Höre, mein Volk, laß mich reden, Israel; laß mich unter dir zeugen: Ich, GOtt, bin dein GOtt.

8 Deines Opfers halben strafe ich dich nicht; sind doch deine Brandopfer sonst immer vor mir.

9 Ich will nicht von deinem Hause Farren nehmen, noch Böcke aus deinen Ställen;

10 denn alle Tiere im Walde sind mein und Vieh auf den Bergen, da sie bei tausend gehen.

11 Ich kenne alles Gevögel auf den Bergen, und allerlei Tier auf dem Felde ist vor mir.

12 Wo mich hungerte, wollt ich dir nicht davon sagen; denn der Erdboden ist mein und alles, was drinnen ist.

13 Meinest du, daß ich Ochsenfleisch essen wolle, oder Bocksblut trinken?

14 Opfere GOtt Dank und bezahle dem Höchsten deine Gelübde!

15 Und rufe mich an in der Not, so will ich dich erretten, so sollst du mich preisen.

16 Aber zum GOttlosen spricht GOtt: Was verkündigest du meine Rechte und nimmst meinen Bund in deinen Mund,

17 so du doch Zucht hassest und wirfst meine Worte hinter dich?

18 Wenn du einen Dieb siehest, so läufst du mit ihm und hast Gemeinschaft mit den Ehebrechern.

19 Dein Maul lässest du Böses reden, und deine Zunge treibet Falschheit.

20 Du sitzest und redest wider deinen Bruder, deiner Mutter Sohn verleumdest du.

21 Das tust du, und ich schweige. Da meinest du, ich werde sein gleich wie du. Aber ich will dich strafen und will dir‘s unter Augen stellen.

22 Merket doch das, die ihr Gottes vergesset, daß ich nicht einmal hinreiße, und sei kein Retter mehr da.

23 Wer Dank opfert, der preiset mich; und da ist der Weg, daß ich ihm zeige das Heil Gottes.

1 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.

2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.

3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.

4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:

5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»

6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.

8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.

9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;

10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;

11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.

12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?

14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.

15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,

17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?

18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.

20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!

21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:

23 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»