1 Ein Psalm Davids, vorzusingen. GOtt, mein Ruhm, schweige nicht!

2 Denn sie haben ihr gottloses und falsches Maul wider mich aufgetan und reden wider mich mit falscher Zunge.

3 Und sie reden giftig wider mich allenthalben und streiten wider mich ohne Ursache.

4 Dafür, daß ich sie liebe, sind sie wider mich; ich aber bete.

5 Sie beweisen mir Böses um Gutes und Haß um Liebe.

6 Setze GOttlose über ihn; und der Satan müsse stehen zu seiner Rechten!

7 Wer sich denselben lehren läßt, des Leben müsse gottlos sein, und sein Gebet müsse Sünde sein.

8 Seiner Tage müssen wenig werden, und sein Amt müsse ein anderer empfangen.

9 Seine Kinder müssen Waisen werden und sein Weib eine Witwe.

10 Seine Kinder müssen in der Irre gehen und betteln und suchen, als die verdorben sind.

11 Es müsse der Wucherer aussaugen alles, was er hat; und Fremde müssen seine Güter rauben.

12 Und niemand müsse ihm Gutes tun, und niemand erbarme sich seiner Waisen.

13 Seine Nachkommen müssen ausgerottet werden; ihr Name müsse im andern Glied vertilget werden.

14 Seiner Väter Missetat müsse gedacht werden vor dem HErrn, und seiner Mutter Sünde müsse nicht ausgetilget werden.

15 Der HErr müsse sie nimmer aus den Augen lassen, und ihr Gedächtnis müsse ausgerottet werden auf Erden,

16 darum daß er so gar keine Barmherzigkeit hatte, sondern verfolgte den Elenden und Armen und den Betrübten, daß er ihn tötete.

17 Und er wollte den Fluch haben, der wird ihm auch kommen; er wollte des Segens nicht, so wird er auch ferne von ihm bleiben.

18 Und zog an den Fluch wie sein Hemd; und ist in sein Inwendiges gegangen wie Wasser und wie Öl in seine Gebeine.

19 So werde er ihm wie ein Kleid, das er anhabe, und wie ein Gürtel, da er sich allewege mit gürte.

20 So geschehe denen vorn HErrn, die mir wider sind, und reden Böses wider meine Seele.

21 Aber du, HErr HErr, sei du mit mir um deines Namens willen; denn deine Gnade ist mein Trost; errette mich!

22 Denn ich bin arm und elend; mein Herz ist erschlagen in mir.

23 Ich fahre dahin wie ein Schatten, der vertrieben wird, und werde verjaget wie die Heuschrecken.

24 Meine Kniee sind schwach von Fasten; und mein Fleisch ist mager und hat kein Fett.

25 Und ich muß ihr Spott sein; wenn sie mich sehen, schütteln sie ihren Kopf.

26 Stehe mir bei, HErr, mein GOtt; hilf mir nach deiner Gnade,

27 daß sie inne werden, daß dies sei deine Hand, daß du, HErr, solches tust.

28 Fluchen sie, so segne du. Setzen sie sich wider mich, so müssen sie zuschanden werden; aber dein Knecht müsse sich freuen.

29 Meine Widersacher müssen mit Schmach angezogen werden und mit ihrer Schande bekleidet werden wie mit einem Rock.

30 Ich will dem HErrn sehr danken mit meinem Munde und ihn rühmen unter vielen;

31 denn er stehet dem Armen zur Rechten, daß er ihm helfe von denen, die sein Leben verurteilen.

1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.