1 Ein Gebet des Elenden, so er betrübt ist und seine Klage vor dem HErrn ausschüttet.

2 HErr, höre mein Gebet und laß mein Schreien zu dir kommen!

3 Verbirg dein Antlitz nicht vor mir in der Not; neige deine Ohren zu mir; wenn ich dich anrufe, so erhöre mich bald!

4 Denn meine Tage sind vergangen wie ein Rauch, und meine Gebeine sind verbrannt wie ein Brand.

5 Mein Herz ist geschlagen und verdorret wie Gras, daß ich auch vergesse, mein Brot zu essen.

6 Mein Gebein klebt an meinem Fleisch vor Heulen und Seufzen.

7 Ich bin gleich wie eine Rohrdommel in der Wüste; ich bin gleich wie ein Käuzlein in den verstörten Stätten.

8 Ich wache und bin wie ein einsamer Vogel auf dem Dache.

9 Täglich schmähen mich meine Feinde; und die mich spotten, schwören bei mir.

10 Denn ich esse Asche wie Brot und mische meinen Trank mit Weinen

11 vor deinem Dräuen und Zorn, daß du mich aufgehoben und zu Boden gestoßen hast.

12 Meine Tage sind dahin wie ein Schatten; und ich verdorre wie Gras.

13 Du aber, HErr, bleibest ewiglich und dein Gedächtnis für und für.

14 Du wollest dich aufmachen und über Zion erbarmen; denn es ist Zeit, daß du ihr gnädig seiest, und die Stunde ist kommen.

15 Denn deine Knechte wollten gerne, daß sie gebauet würde, und sähen gerne, daß ihre Steine und Kalk zugerichtet würden;

16 daß die Heiden den Namen des HErrn fürchten und alle Könige auf Erden deine Ehre;

17 daß der HErr Zion bauet und erscheinet in seiner Ehre.

18 Er wendet sich zum Gebet der Verlassenen und verschmähet ihr Gebet nicht.

19 Das werde geschrieben auf die Nachkommen; und das Volk, das geschaffen soll werden, wird den HErrn loben.

20 Denn er schauet von seiner heiligen Höhe, und der HErr siehet vom Himmel auf Erden,

21 daß er das Seufzen des Gefangenen höre und losmache die Kinder des Todes,

22 auf daß sie zu Zion predigen den Namen des HErrn und sein Lob zu Jerusalem,

23 wenn die Völker zusammenkommen und die Königreiche, dem HErrn zu dienen.

24 Er demütiget auf dem Wege meine Kraft; er verkürzet meine Tage.

25 Ich sage: Mein GOtt, nimm mich nicht weg in der Hälfte meiner Tage! Deine Jahre währen für und für.

26 Du hast vorhin die Erde gegründet, und die Himmel sind deiner Hände Werk.

27 Sie werden vergehen, aber du bleibest. Sie werden alle veralten wie ein Gewand; sie werden verwandelt wie ein Kleid, wenn du sie verwandeln wirst.

28 Du aber bleibest, wie du bist, und deine Jahre nehmen kein Ende.

29 Die Kinder deiner Knechte werden bleiben, und ihr Same wird vor dir gedeihen.

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

29 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.