1 Quel avantage dirons-nous donc qu'Abraham, notre père, a obtenu selon la chair?

2 Car si Abraham a été justifié par les ouvres, il a sujet de se glorifier, mais non pas devant Dieu.

3 Car que dit l'Écriture? Abraham crut à Dieu, et cela lui fut imputé à justice.

4 Or, le salaire de celui qui travaille, est regardé, non comme une grâce, mais comme une dette.

5 Mais pour celui qui ne travaille point, mais qui croit en celui qui justifie le pécheur, sa foi lui est imputée à justice.

6 C'est ainsi que David exprime le bonheur de l'homme à qui Dieu impute la justice sans les ouvres:

7 Heureux ceux dont les iniquités sont pardonnées, et les péchés couverts!

8 Heureux l'homme à qui le Seigneur n'imputera point le péché!

9 Ce bonheur donc, n'est-il que pour les circoncis? Ou est-il aussi pour les incirconcis? car nous disons que la foi d'Abraham lui fut imputée à justice.

10 Mais quand lui a-t-elle été imputée? Est-ce lorsqu'il a été circoncis, ou lorsqu'il ne l'était pas? Ce n'a point été après la circoncision, mais avant.

11 Et il reçut le signe de la circoncision, comme un sceau de la justice de la foi qu'il avait eue, étant incirconcis; afin d'être le père de tous ceux qui croient quoique incirconcis; et que la justice leur fût aussi imputée;

12 Et afin d'être aussi le père des circoncis, savoir, de ceux qui ne sont point seulement circoncis, mais encore qui suivent les traces de la foi, que notre père Abraham a eue avant d'être circoncis.

13 En effet, la promesse d'avoir le monde pour héritage, n'a pas été faite à Abraham ou à sa postérité, par la loi, mais par la justice de la foi;

14 Car si ceux qui sont de la loi sont les héritiers, la foi est anéantie, et la promesse est abolie.

15 Car la loi produit la colère; en effet, où il n'y a point de loi, il n'y a point de transgression.

16 C'est donc par la foi que nous sommes héritiers, afin que ce soit par grâce, et que la promesse soit assurée à toute la postérité, non seulement à celle qui est de la loi, mais aussi à celle qui est de la foi d'Abraham,

17 Lequel (selon qu'il est écrit: Je t'ai établi pour être père de plusieurs nations) est notre père à tous devant Dieu, auquel il a cru, qui fait revivre les morts, et appelle les choses qui ne sont point, comme si elles étaient.

18 Espérant contre tout sujet d'espérer, il a cru qu'il deviendrait le père de plusieurs nations, selon ce qui avait été dit: Telle sera ta postérité.

19 Et comme il n'était pas faible dans la foi, il n'eut point d'égard à ce que son corps était déjà amorti, puisqu'il avait près de cent ans; ni à ce que Sara n'était plus en âge d'avoir des enfants;

20 Et il n'eut ni doute ni défiance à l'égard de la promesse de Dieu, mais il fut fortifié par la foi, et il donna gloire à Dieu,

21 Étant pleinement persuadé que ce qu'il promet, il peut aussi l'accomplir.

22 C'est pourquoi cela lui fut imputé à justice.

23 Or, ce n'est pas seulement pour lui qu'il est écrit que cela lui fut imputé;

24 Mais c'est aussi pour nous, à qui cela sera aussi imputé, pour nous qui croyons en Celui qui a ressuscité des morts Jésus notre Seigneur,

25 Lequel a été livré pour nos offenses, et qui est ressuscité pour notre justification.

1 Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?

2 Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud.

3 Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.»

4 Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.

5 Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.

6 Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar:

7 »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda.

8 Salig är den man som Herren icke tillräknar synd.»

9 Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till rättfärdighet».

10 Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren.

11 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.

12 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.

13 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro.

14 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.

15 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.

16 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,

17 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.

18 Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»

19 Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal -- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.

20 Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud

21 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.

22 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

23 Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom,

24 utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre,

25 vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.