1 Paroles du roi Lémuel, sentences par lesquelles sa mère l'instruisit.

2 Que te dirai-je, mon fils? Que te dirai-je, fils de mes entrailles? Que te dirai-je, fils de mes vœux?

3 Ne livre point ta force aux femmes, ni tes voies à celles qui perdent les rois.

4 Ce n'est point aux rois, Lémuel, ce n'est point aux rois de boire le vin, ni aux princes de boire la boisson forte;

5 De peur qu'ayant bu, ils n'oublient ce qui est ordonné, et qu'ils ne méconnaissent le droit de tous les pauvres affligés.

6 Donnez de la boisson forte à celui qui va périr, et du vin à celui qui a l'amertume dans l'âme;

7 Pour qu'il en boive, qu'il oublie sa pauvreté, et ne se souvienne plus de sa peine.

8 Ouvre ta bouche en faveur du muet, et pour le droit de ceux qui sont délaissés.

9 Ouvre ta bouche, juge avec justice, et fais droit à l'affligé et au pauvre.

10 Qui est-ce qui trouvera une femme vertueuse? Car son prix surpasse beaucoup celui des perles.

11 Le cœur de son mari s'assure en elle, et il ne manquera point de butin;

12 Elle lui fera du bien tous les jours de sa vie, et jamais du mal.

13 Elle cherche de la laine et du lin, et elle fait de ses mains ce qu'elle veut;

14 Elle est comme les navires d'un marchand, elle amène son pain de loin.

15 Elle se lève lorsqu'il est encore nuit, et elle distribue la nourriture à sa famille, et la tâche à ses servantes;

16 Elle considère un champ, et l'acquiert, et du fruit de ses mains elle plante une vigne.

17 Elle ceint ses reins de force, et elle affermit ses bras;

18 Elle éprouve que son trafic est bon; sa lampe ne s'éteint point la nuit;

19 Elle met ses mains à la quenouille, et ses doigts tiennent le fuseau.

20 Elle tend la main à l'affligé, et présente ses mains aux pauvres.

21 Elle ne craint point la neige pour sa famille; car toute sa famille est vêtue de laine cramoisi.

22 Elle se fait des couvertures; ses vêtements sont de fin lin et d'écarlate.

23 Son mari est considéré aux portes, lorsqu'il est assis avec les anciens du pays.

24 Elle fait du linge et le vend; et des ceintures, qu'elle donne au marchand;

25 La force et la magnificence forment son vêtement, et elle se rit du jour à venir;

26 Elle ouvre la bouche avec sagesse, et des instructions aimables sont sur sa langue;

27 Elle surveille ce qui se fait dans sa maison, et elle ne mange point le pain de paresse.

28 Ses enfants se lèvent, et la disent bienheureuse; son mari aussi, et il la loue, et dit:

29 Plusieurs filles ont une conduite vertueuse; mais toi, tu les surpasses toutes.

30 La grâce est trompeuse, et la beauté s'évanouit; mais la femme qui craint l'Éternel est celle qui sera louée.

31 Donnez-lui le fruit de ses mains, et qu'aux portes ses œuvres la louent.

1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.