1 Mon fils, garde mes paroles et conserve au-dedans de toi mes commandements.

2 Observe mes commandements, et tu vivras; garde mon enseignement comme la prunelle de tes yeux;

3 Lie-les à tes doigts, écris-les sur la table de ton cœur.

4 Dis à la sagesse: Tu es ma sœur; et appelle la prudence ton amie;

5 Afin qu'elles te préservent de la femme étrangère, et de la femme d'autrui, qui se sert de paroles flatteuses.

6 Comme je regardais par la fenêtre de ma maison, à travers mes treillis,

7 Je remarquai parmi les insensés, et je considérai parmi les jeunes gens, un jeune homme dépourvu de sens,

8 Qui passait par la rue, au coin où se tenait une de ces femmes, et qui suivait le chemin de sa maison,

9 Sur le soir, à la fin du jour, lorsque la nuit devenait noire et obscure.

10 Et voici, une femme vint au-devant de lui, parée en courtisane, et pleine de ruse.

11 Elle était bruyante et sans retenue, et ses pieds ne demeuraient point dans sa maison;

12 Tantôt dans les rues, tantôt dans les places, elle épiait à chaque coin.

13 Elle le prit, et l'embrassa, et d'un visage effronté lui dit:

14 Je devais un sacrifice de prospérité; aujourd'hui j'ai acquitté mes vœux.

15 C'est pourquoi je suis sortie au-devant de toi, pour te chercher avec empressement, et je t'ai trouvé.

16 J'ai orné mon lit de tapis, d'étoffes aux couleurs diverses, en fil d'Égypte.

17 J'ai parfumé ma couche de myrrhe, d'aloès et de cinnamome.

18 Viens, enivrons-nous de délices jusqu'au matin, réjouissons-nous dans les plaisirs.

19 Car mon mari n'est pas à la maison; il est allé bien loin en voyage;

20 Il a pris avec lui un sac d'argent; il ne retournera en sa maison qu'à la nouvelle lune.

21 Elle l'entraîna à force de paroles, et le fit tomber par la flatterie de ses lèvres.

22 Il s'en alla aussitôt après elle, comme un bœuf s'en va à la boucherie, et comme un fou qu'on lie pour être châtié,

23 Jusques à ce qu'une flèche lui perce le foie; comme un oiseau qui se précipite vers le lacet, ne sachant pas qu'il est tendu contre sa vie.

24 Maintenant donc, mes enfants, écoutez-moi, et soyez attentifs aux paroles de ma bouche.

25 Que ton cœur ne se détourne point vers les voies de cette femme, et qu'elle ne te fasse point égarer dans ses sentiers.

26 Car elle en a fait tomber plusieurs, blessés à mort, et grand est le nombre de ceux qu'elle a tués.

27 Sa maison est le chemin du Sépulcre; il descend aux demeures de la mort.

1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.