1 Wohlan nun, ihr Reichen, weinet und heulet über das Elend, das über euch kommt! 2 Euer Reichtum ist verfault und eure Kleider sind zum Mottenfraß geworden; 3 euer Gold und Silber ist verrostet, und ihr Rost wird gegen euch Zeugnis ablegen und euer Fleisch fressen wie Feuer. Ihr habt Schätze gesammelt in den letzten Tagen! 4 Siehe, der Lohn der Arbeiter, die euch die Felder abgemäht haben, der aber von euch zurückbehalten worden ist, schreit, und das Rufen der Schnitter ist zu den Ohren des Herrn der Heerscharen gekommen. 5 Ihr habt geschwelgt und gepraßt auf Erden, ihr habt eure Herzen gemästet an einem Schlachttag! 6 Ihr habt den Gerechten verurteilt, ihn getötet; er hat euch nicht widerstanden. 7 So geduldet euch nun, ihr Brüder, bis zur Wiederkunft des Herrn! Siehe, der Landmann wartet auf die köstliche Frucht der Erde und geduldet sich ihretwegen, bis sie den Früh und Spätregen empfangen hat. 8 Geduldet auch ihr euch, stärket eure Herzen; denn die Wiederkunft des Herrn ist nahe! 9 Seufzet nicht widereinander, Brüder, damit ihr nicht gerichtet werdet; siehe, der Richter steht vor der Tür! 10 Nehmet, Brüder, zum Vorbild des Unrechtleidens und der Geduld die Propheten, die im Namen des Herrn geredet haben. 11 Siehe, wir preisen die selig, welche ausgeharrt haben. Von Hiobs Geduld habt ihr gehört, und das Ende des Herrn habt ihr gesehen; denn der Herr ist voll Mitleid und Erbarmen. 12 Vor allem aber, meine Brüder, schwöret nicht, weder bei dem Himmel noch bei der Erde noch mit irgend einem anderen Eid; euer Ja soll ein Ja sein, und euer Nein ein Nein, damit ihr nicht unter das Gericht fallet. 13 Leidet jemand von euch Unrecht, der bete; ist jemand guten Mutes, der singe Psalmen! 14 Ist jemand von euch krank, der lasse die Ältesten der Gemeinde zu sich rufen; und sie sollen über ihn beten und ihn dabei mit Öl salben im Namen des Herrn. 15 Und das Gebet des Glaubens wird den Kranken retten, und der Herr wird ihn aufrichten; und wenn er Sünden begangen hat, so wird ihm vergeben werden. 16 So bekennet denn einander die Sünden und betet füreinander, damit ihr geheilt werdet! Das Gebet eines Gerechten vermag viel, wenn es ernstlich ist. 17 Elia war ein Mensch von gleicher Art wie wir, und er betete ein Gebet, daß es nicht regnen solle, und es regnete nicht im Lande, drei Jahre und sechs Monate; 18 und er betete wiederum; da gab der Himmel Regen, und die Erde brachte ihre Frucht. 19 Meine Brüder, wenn jemand unter euch von der Wahrheit abirrt und es bekehrt ihn einer, 20 so soll er wissen: wer einen Sünder von seinem Irrweg bekehrt, der wird seine Seele vom Tode retten und eine Menge Sünden zudecken.
1 Tēnā, e te hunga taonga, e tangi koutou, auē ki ō koutou mate meāke nei puta mai. 2 Kua pirau ō koutou taonga, kua kainga ō koutou kākahu e te huhu. 3 Kua waikuratia tā koutou kōura, me tā koutou hiriwa; ko te waikura anō o aua mea hei kaiwhakaatu i tō koutou hē, hei kai hoki i ō koutou kikokiko, ānō he kāpura. Kua pae nā i a koutou he taonga mō ngā rā whakamutunga. 4 Nanā, kei te karanga te utu i kaiponuhia e koutou mā ngā kaimahi nāna i kokoti ā koutou māra, kua tae atu anō hoki ngā karanga a ngā kaikokoti ki ngā taringa o te Ariki o ngā Mano Tini.
5 Kua kai koutou i ngā kai papai i runga i te whenua, whāia ana e koutou a te tinana whakaahuareka; atawhaitia ana e koutou ō koutou ngākau, me te mea anō ko te rā okanga tēnei. 6 Whakatakā ana e koutou ki te hē, patua iho te mea tika, kīhai anō ia i pēhi atu i tā koutou.
7 Nā, tatari mārie koutou, e ōku tēina, ki te haerenga mai o te Ariki. Nā, tūmanako tonu te kaingaki ki ngā hua utu nui o te whenua, he mea tatari mārie atu nāna, kia tae mai rā anō tō mua me tō muri ua. 8 Tatari mārie anō hoki koutou. Kia ū ō koutou ngākau; kua tata hoki te haerenga mai o te Ariki. 9 Kaua e amuamu tētahi ki tētahi, e ōku tēina; kei whakatakā koutou ki te hē. Nanā, kei ngā tatau te kaiwhakawā e tū ana.
10 Ko ngā poropiti i kōrero nei i runga i te ingoa o te Ariki, waiho rātou, e ōku tēina, hei tauira mō te whakamanawanui ki ngā kino, mō te tatari mārie. 11 Nanā, ki tā tātou he hari te hunga e whakamanawanui ana. Kua rongo koutou ki te manawanui o Hopa, kua kite hoki i tō te Ariki whakamutunga, he nui tō te Ariki aroha, me tāna mahi tohu.
12 Ko te tuatahi ia o ngā mea katoa, e ōku tēina, kaua te rangi, kaua te whenua, kaua tētahi atu oati, e oatitia e koutou; engari me "Āe" tā koutou "Āe", me "Kāhore" tā koutou "Kāhore," kei taka koutou ki te whakawā.
13 Ki te pāngia tētahi o koutou e te mamae, me īnoi. Ki te koa te ngākau o tētahi, me waiata. 14 Ki te tūroro tētahi i roto i a koutou, me karanga e ia ki ngā kaumātua o te hāhi; ā, mā rātou e īnoi ki runga ki a ia, me te whakawahi anō i a ia ki te hinu i runga i te ingoa o te Ariki. 15 Ā, e ora te tūroro i te īnoi whakapono, mā te Ariki anō ia e whakaara ake; ki te mea hoki kua mahi hara ia, ka murua tōna hara. 16 Whākina ō koutou hē tētahi ki tētahi, me īnoi anō koutou tētahi mō tētahi, kia ora ai ō koutou mate. Nui atu te mana o te īnoi kaha a te tangata tika.
17 He tangata a Irāia, he rite tahi te ngākau ki ō tātou, heoi, ka kaha nei tāna īnoi kia kaua e ua; kore ake he ua ki runga ki te whenua, ā, e toru ngā tau, e ono ngā marama. 18 Īnoi ana anō ia, ā, ka hōmai he ua e te rangi, nā, hua ana ngā hua o te whenua. 19 E ōku tēina, ki te kotiti kē tētahi o koutou i te pono, ā, ka meinga e tētahi kia tahuri mai anō, 20 kia mātau ia, ko te tangata i tahuri ai te tangata hara i te hē o tōna ara, e ora i a ia he wairua kei mate, he tini anō ngā hara ka hīpokina e ia.