1 Kommt, laßt uns dem HERRN lobsingen und jauchzen dem Felsen unsres Heils!2 Laßt uns ihm mit Lobgesang begegnen und mit Psalmen jauchzen!3 Denn der HERR ist ein großer Gott und ein großer König über alle Götter;4 in seiner Hand sind die Tiefen der Erde, und die Spitzen der Berge gehören ihm;5 sein ist das Meer, denn er hat es gemacht, und seine Hände haben das Trockene bereitet.6 Geht ein, lasset uns anbeten und niederknieen, lasset uns lobpreisen vor dem HERRN, unserm Schöpfer!7 Denn er ist unser Gott, und wir sind das Volk seiner Weide und die Schafe seiner Hand.8 Wenn ihr heute seine Stimme höret, so verstocket eure Herzen nicht, wie zu Meriba, am Tage der Versuchung in der Wüste,9 da mich eure Väter versuchten; sie prüften mich; und sahen doch meine Werke!10 Vierzig Jahre empfand ich Ekel vor diesem Geschlecht; und ich sprach: Sie sind ein Volk, dessen Herz den Irrweg geht, und sie verstanden meine Wege nicht!11 So daß ich schwur in meinem Zorn: Sie sollen nicht eingehen zu meiner Ruhe!

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»